Oscarsgalan är en klubb för vita män
Markus Larsson med sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
”Är det för att jag är svart?”
Det undrade den makalöse soulsångaren Syl Johnson på skiva, 1970.
Och det frågar sig nog flera skådespelare och regissörer efter Oscarsgalans nomineringar, igen.
”Fan, jävla fega pensionärsjury” röt den svenske regissören Ruben Östlund efter att filmen ”Turist” missade en Oscarsnominering.
Men besvikelsen för en svensk regissör är antagligen ingenting mot vad afro- och latinamerikanska filmskapare och skådespelare måste känna i princip varje år vid den här tiden. Framför allt om de är kvinnor.
Oscarsjuryn är till 94 procent vit, 73 procent är män och den har en medelålder på 63 år. Den ålderdomliga generations- och könsfördelningen kan vara en förklaring till att afroamerikanska skådespelare och filmer sällan får några gyllene statyetter, såvida inte de handlar om slavar (”12 years a slave”) eller tjänstefolk (”Driving Miss Daisy”).
Statistiken över prisets samtliga vinnare i skådespelarkategorierna sen 1927 är ännu mer beklämmande.
93 procent av männen som har fått utmärkelsen ”Bästa manliga huvudroll” är vita och bara en afro-amerikansk kvinna har någonsin fått hålla ett tacktal för ”Bästa kvinnliga huvudroll” (Halle Berry, 2002).
Blott en kvinna, vit, har belönats för ”Bästa regi” (Kathryn Bigelow, 2010). Det dröjde 87 år, som filmsajten Imdb.com skriver, innan en film som regisserats och producerats av en svart man vann en Oscar för ”Bästa film” (brittiske Steve McQueen, ”12 years a slave”, 2014). Och de senaste tio åren har inga latinamerikaner, asiater eller amerikanska urinvånare vunnit ett skådespelarpris.
I år har ”Selma”, som handlar om Martin Luther King, åtminstone en teoretisk chans att förbättra statistiken i de tunga kategorierna eftersom den är nominerad till ”Bästa film”. Samtidigt nobbades filmens regissör Ava Duverny och skådespelaren David Oyelowo. Att ingen svart person syns i skådespelarkategorierna gör 2015 till det vitaste Oscarsåret sedan 1998.
Att världen i allmänhet och Hollywood i synnerhet har ett enormt strukturproblem där en vit, västerländsk och manlig blick dominerar är ingen nyhet. Men med tanke på genomslaget borde Oscarsjuryn göra ett bättre och mer självkritiskt jobb. Ruskigt många perspektiv och ansikten tränger inte genom medlemmarnas filter.
När webbsajten The Daily Beast når regissören Spike Lee konstaterar han krasst att svarta skådespelare och filmer får ett uppsving hos Oscarsjuryn ungefär vart tionde år. Annars förändras inget i sak. Segregationen består.
Spike Lee har ofta ignorerats av Oscarsjuryn. 1990 fick exempelvis hans explosiva och banbrytande film ”Do the right thing” nöja sig med nomineringar medan sentimentala ”Driving Miss Daisy” vann Oscars.
Lee menar att juryn hellre väljer en historia om en afro-amerikansk chaufför än en afro-amerikansk person som blastar Public Enemys ”Fight the power” ur en boombox.
”I regel röstar folk hellre på det som de känner igen och är bekväma med än något som de upplever som hotfullt”, säger han.
Spike Lee har även en annan poäng som inte kan upprepas för ofta när nöjesbranschen nu når prisgalornas högsäsong. Oscars och Grammys och baggar är egentligen inga värdemätare – det är vad som står sig efter 25 år som räknas.
Vem fan bryr sig om ”Driving Miss Daisy” i dag?