Jag längtar efter Dan Browns nya
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hej då garderoben, nu kommer jag ut.
Jag orkar inte smyga längre:
Jag ser fram emot att läsa Dan Browns nya bok.
Puh.
Där var det äntligen sagt.
Det känns som att en mental förstoppning har släppt. Ungefär som hos den gamla farbror som jag en gång, när jag jobbade inom vården, rent handgripligt fick hjälpa med hans stopp i röret trots att han fått två duktiga lavemang.
Han kunde inte prata, men jag såg hur lycklig han blev. När det kom ut.
Det har varit besvärligt att smyga. Skammen (varför jag, mamma?), blickarna (ser ni, verkligen?), misstankarna (vadå?) och så förstås vänner och familjen:
Hur skulle de reagera om jag berättade? Tankarna svindlade. Märker de redan? Har de sett att jag googlat ”Dan Brown new book” eller kom jag ihåg att radera historiken?
Kommer de att acceptera mig, kommer de att älska mig, respektera mig, när de får veta?
Vi får se.
Nu är det ute.
Jag ser fram emot Dan Browns ”Den förlorade symbolen” som släpps i England den 15 september och på svenska den 21 oktober.
Det är oerhört fult. Det är som att lyssna på hårdrock, RIX FM eller att kolla på ”Ensam mamma söker” eller ”Beck”. Gånger två. Det är det fulaste som finns. Fulare än att läsa Paulo Coelho, rent av smaklösare än att ha ”Mein kampf” av Adolf Hitler i bokhyllan.
Så sent som förra veckan jämförde min kära kollega Andres Lokko, i en festlig dubbelkreddmacka, Dan Brown med det brittiska arenarockbandet Coldplay i uselhet. Coldplay! Bandet med Chris Martin, han som är gift med filmstjärnan Gwyneth Paltrow. Coldplay, alltså.
Men. Jag kan inte hjälpa det. Jag biter huvudet av skam och ser fram emot, rent av längtar till, Dan Browns nya bok.
Allt började 2003. Jag läste ”Da Vinci-koden” i USA, långt innan den blev ful i takt med stigande upplagor (just nu har den sålt 81 miljoner exemplar och är alltså fulare än någonsin).
Jag tyckte att den var jätterolig att läsa. ”Bästsäljarporr med extra allt”, skrev jag hem från New York.
Sedan kom översättningarna, världssuccén och den olycksaliga Ron Howard-filmen med Tom Hanks i beklämmande pagefrisyr. Därpå kom en ännu olycksaligare film, ”Änglar och demoner” efter en Dan Brown-bok som jag också tyckte var rolig att läsa, 2004 kanske.
Då var det i USA redan fult att läsa Dan Brown så jag gömde boken i den tjusiga tidningen New Yorker och förvarade den i frysen, under ett halvkilo lövbiff och lite lax, så att ingen skulle håna mig för detta vanvettiga bidrag till att nivellera höglitteraturen som frodades på Manhattan.
Nu är frysen öppen. Äntligen. Och jag berättar detta för dig som känner dig skamsen och ensammast i världen. Det är okej. Det är ingen fara. Du är inte ensam. Man ska aldrig skämmas.
Say it loud, I’m white and I’m proud. Dan Brown var namnet.