Jag är inte alls någon het singel
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vem är ute - vem är inne? Virtanen listar dem alla
Jag får ett sms som säger ”ska vi ligga nu när jag oxå är singel? Jag menar det står ju på nätet att det är en bragd att ligga med dig? Puss K”.
Jag är alltså åtta på tidningen Stureplans lista över de ”mest eftertraktade singlarna”.
Yeah right.
Jag hade tänkt att skriva om avundsjuka i dag.
Om att jag är avundsjuk på skådisen Jonas Karlsson.
Så begåvad, stilig, smart, lycklig. Och Orlando Bloom, en så cool, het kille som som fick hänga med Kirsten Dunst när de spelade in ”Elizabethtown”. Och massa andra personer som verkar himla happy och framgångsrika. Man tittar på dem och tänker, ”wow, åh sådär skulle jag vilja ha det”.
Sedan slår det mig att jag – nummer åtta, sju platser efter Fredrik Ljungberg! – kanske förefaller ungefär sådär framgångsrik och happy.
Nja.
En dag i veckan fick jag panikångestanfall i tunnelbanan och var säker på att jag skulle dö.
En annan dag bröt jag ihop och började tjuta inne hos chefredaktören.
I förrgår kväll hetsdrack jag fyra bärs efter jobbet så att ångesten inte skulle krama livet ur mig.
Jag är inte ensam. Ångest, i varierande grad, är hur hett som helst. Det är livet.
En polare säger dagligen, kanske aningen kokett, att han ska ”ta fyrans buss med ansiktet”.
En annan bränner sig med cigg för att slippa smärtan. En tredje skakar av prestationsångest. Samtliga är till synes framgångsrika, lyckade personer som ler om du möter dem på krogen.
Därför, antar jag, älskar vi plågade människor som Micke Persbrandt, Russell Crowe och den underbart ärligt ångestridna Kerstin Thorwall. Där fasaden krackelerat.
Jag är gärna en av dem.
Jag är inte den åttonde hetaste singeln i Sverige. Inte på någon som helst nivå. Snarare ett kallsvettigt vårdkolli som bara med maximal ansträngning klarar av mitt jobb, mitt liv, för närvarande.
Många klarar inte ens det.
Det finns sällan anledning att vara avundsjuk. Folk – kanske även Jonas Karlsson – sopar undan sin ångest, visar den inte, för den känns så skämmig och pinsam men alla har den och den bör upp på ytan.
Du är aldrig så ensam som du tror.