Veckans folkbildare är Magister M Ward
Läs Markus Larssons krönika
Och min sporadiska krönikeserie om olika artister som man aldrig, aldrig kan skriva för mycket om handlar den här veckan om M Ward.
När Bob Dylan skulle skriva ”Cross the green mountain” gick han till biblioteket.
Dylan plöjde böcker om amerikanska inbördeskriget i flera veckor innan han spelade in balladen till filmen ”Gods and generals”. ”Cross the green mountain” känns också som en åtta minuter lång dokumentärfilm om den resignation och hopplöshet som soldaterna drabbades av efter att kanonerna kallnat.
Ibland inbillar jag mig att M Ward arbetar på samma sätt. Inför varje skiva verkar den lågmälde och 36 år gamle sångaren och låtskrivaren från Kalifornien sätta sig ner vid en grön bibliotekslampa.
Tack vare studierna lyckas han sen, likt den amerikanska folkrockens Steve-Sem Sandberg, att placera lyssnaren i en annan tid och plats. Musiken och scenerna och atmosfären känns lika autentiska som kaksmulorna på ditt köksbord.
M Wards cover på Creedence Clearwater Revivals ”Green river” är ett strålande exempel. När M Ward sjunger ”Green river” plumsar man rakt ner i ett mörkt voodooträsk utan stövlar. Medan John Fogertys original är som en turistbroschyr där lyssnaren betraktar Louisiana och delstatens bull frogs på avstånd.
Soloskivorna i eget namn, albumet och turnéerna med Monsters Of Folk, alla samarbeten med alla ifrån Jenny ”Rilo Kiley” Wilson till My Morning Jacket har gjort M Ward till ett tyst centrum inom modern americana.
Kommande skivan ”Volume 2”, det andra albumet som M Ward spelat in tillsammans med skådespelerskan Zooey Deschanel under namnet She & Him, kunde ha blivit en ointressant och nostalgisk flickpopskiva.
Men skillnaden sitter i de pålästa detaljerna. Av alla otaliga låtar som duon hade kunnat tolka ur pophistorien väljer de att göra en bedårande version av NRBQ:s ”Ridin’ in my car”.
Det är årets historielektion. Och tills vidare är jag övertygad om att m:et i M Ward står för ”Magister”.