Musiken skapar de magiska minnena
NEW YORK. Det börjar med The Stompers ”Coast to coast” – och slutar med Ducks Deluxe pubrock-smocka med samma namn.
Däremellan ruvar sjutton feelgood-stänkare som borde gjuta magi i vår stundande roadtrip över kontinenten.
Ja, har vi verklig tur blir det lika roligt som när Virtanen slog nävarna i ratten till ”Suspicious Minds” på självaste Union Avenue i Memphis.
Tidigt på måndag morgon gör vi som dom rastlösa på den här kusten gjort sedan de första kolonierna var färdigbyggda:
Vi spänner för våra hästar och dundrar iväg över kontinenten, mot kusten på andra sidan, i jakt på the promised land och den shining city on a hill som ska finnas där.
Fast till skillnad från familjen Macahan och dess gelikar åker jag och Bullen bil. Och vi kan njuta av ett bländande soundtrack.
Jag har ägnat veckor åt att sätta samman cd-samlingar med sånger som – är det tänkt – ska harmoniera perfekt med däckens magiska sång i skarvarna på de oändliga motorvägarna där ute.
Sånt är viktigare än ni kanske tror. Jag har kört kors och tvärs över den här kontinenten tidigare och de starkaste minnena är alla kopplade till musik. Ja, närmare bestämt till sångerna som fanns på de blandband jag och Virtanen – co-pilot på praktiskt taget alla forna roadtrips – tävlade med.
Som på Union Avenue, utanför Sun Studios, för tretton år sedan. Det var partiet där man tror att ”Suspicious Minds” är på väg att tona ut, men så piskar Elvis upp det verkliga crescendot och samtidigt började vår pansarkryssare till bil gunga som en stor bil bara kan göra på en viss sorts dåligt belagda vägar i södern. Virtanen blev tokig och började slå i ratten som vore han James Brown i ett extatiskt extranummer.
En annan gång, på väg ner mot Key West längs Seven Mile Bridge, skrek han rakt ut i en minut till Johnny Bristols ”Hang On In There Baby”.
– Den är ju som en blomma, den bara fortsätter veckla ut sig, menade kebab-fanatikern från Motala.
Liknande saker har hänt på liknande platser till Hal Ketchums ”Mama Knows the Highway, Jo Dee Messinas ”You're Not in Kansas Anymore”, Tony Christies ”Is This The Way to Amarillo”, C.W McCalls ”Convoy” och Gary Allens ”Guys Like Me”.
Inga självklara delar av någon kanon kanske, men eviga klassiker i vår värld – just för att vi sett Amerika med dem.
Nu har jag försökt hitta nya hits av samma sort och jo – jag tror att ytterligare en samling gyllene minnen utifrån the promised land är garanterade.