Trollkarlen

Markus Larsson: Med The Ark börjar en ny tideräkning

Vänta ett tag. Ge mig några sekunder.

Jag ska bara plocka fram min krönika från 11 februari i år, den jag skrev efter delfinalen i Göteborg.

Jag citerar mig själv:

”Facit från deltävlingen i Göteborg:

Årets skräll: Marie Lindberg.

Årets vinnare av Melodifestivalen 2007: The Ark.”

Redan då hade vi fått se nåt unikt, nåt som aldrig tidigare uppträtt på en svensk schlagerscen, nåt som fick alla konkurrenter att likna tomma fågelholkar.

The Ark var årets moraliska vinnare redan efter gruppens första soundcheck.

De ville vara en explosion medan alla andra nöjde sig med att spela vanliga.

Sen försvann sextetten. De stängde in sig i en studio och fortsatte att spela in en ny skiva. De fortsatte att jobba på en karriär som egentligen hör hemma på scener där Mariann Records och tonartshöjningar inte betyder ett smack.

Och under flera veckor skrev vi journalister om ”Idol”-fragglar, ballader vi hört förut och disco som vi dansat till en gång för mycket.

Det var skrällarnas år. Det var balladernas år. Det var de unga Idolernas år. Det såg länge ut att även bli Andreas Johnsons år. Det blev till slut ett magnifikt år. Man kunde ana att tävlingen började utvecklas och förnyas på allvar.

Och i finalen ställde sig The Ark åter igen upp framför tv-kamerorna. Ola Salo började med ryggen vänd mot publiken och sen skickade bandet ”The worrying kind” rakt upp i schlagerhimlen och vann – som Kristian Luuk brukar säga – hela tjottaballongen.

I och med The Arks vinst gjorde jurygrupperna och framför allt tv-tittarna en kraftfull markering.

Det kan inte säga det högre eller tydligare. Markeringen bestod trots allt av över två miljoner röster. Den lyder så här:

Majoriteten av tv-tittarna vill inte se eller höra schlagermusik som låter som 1986.

De vill varken se eller höra musik och uppträdanden som bygger på gammal schlagerskåpmat.

Det är om inte annat Anna Books och Tommy Nilssons fiaskon ett bevis på.

Majoriteten av tittarna vill inte heller, om de får välja, ha artister och musik som uppfostrats i tv-sända talangjakter.

De vill ha originalitet, personlighet och låtar som håller långt efter att schlagersäsongen packat ihop ballongerna.

Det är för tidigt att säga vad The Arks seger kommer att innebära för tävlingens framtid. Men gruppen har definitivt snabbat på schlagergeneralen Christer Björkmans föryngringsprocess, var så säkra.

Det unika med The Ark är att de både passar in på hippa rockklubbar OCH i Sveriges folkligaste tävling – samtidigt.

Inget annat svenskt rockband har lyckats vara lika breda utan att sälja sin själ, sin integritet, sin trovärdighet och sina fantastiska melodier.

The Ark ställde upp för att de verkligen gillar Melodifestivalen. Det märktes. På repetitioner, efterfester och inte minst under finalen.

Det finns två förklaringar till att de vann.

1 The Ark visade samma bländande intensitet, hjärta och kraft som när de får tusentals festivalbesökare i Hultsfred att sjunga arslet av sig till ”Calleth U, cometh I”.

2 Ola Salo. En makalös performer och helt otrolig frontfigur. I kväll slog hans karisma och scenutstrålning ett nytt rekord. Ingen svensk popstjärna lyser starkare än han.

Jag vet inte hur han gör. Ola har blivit det han drömde om som liten – en trollkarl.

Och hans bästa nummer presenterades mot slutet av ”The worrying kind”.

Vi spolar tillbaka och tittar på hur Salo sakta sänks ner mot scengolvet.

Han sliter av sig jackan, blottar hjärtat och skriker:

”Be good for goodness saaaaaaaaaake!”.

Frys det ögonblicket.

Där började en ny tideräkning, en ny era.

Glöm ABBA. Glöm Lena Ph. Glöm Carola.

The Ark är det största och bästa som hänt Melodifestivalen.

Någonsin.

Läs också

Markus Larsson