”Hey ho – äntligen är Rambo här”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden

På en flimrig vhs-kassett i en grön manchestersoffa fick jag min första utbildning om USA och Vietnamkriget.

Han hette John Rambo, sydde i sitt eget kött och massmördade inskränkta småstadspoliser.

Nu är Rambo tillbaka och sliter av strupen på de onda.

helskärm

Hollywood åker eko-limousin, avgudar Paul Thomas Anderson och stöttar Barack Obama – så självklart vann inte Sylvester Stallone, 61, någon Oscar i natt heller.

Även om han inte är lika ute i Hollywood som efter prettofiaskot ”Cop land” 1997, så blir det aldrig Stallones tid igen.

Men. Han är i bättre form än på 25 år.

Sjunde boxningsäventyret ”Rocky Balboa” förra året var en fin generationsskildring, ett anständigt försök att ge återupprättelse till den åldrande mannen i en ungdomsfixerad, cynisk mediakultur.

Och nya Rambo – hey ho let’s go!

20 år efter att han besegrade hela sovjetiska armén i Afghanistan finner vi nu John Rambo i Thailand.

Han kör båt. Han skjuter fisk. Han säljer orm. Han ler aldrig. Han har sett allt. Och ja, han bär bandana.

Ett kristet hippiepar kommer för att hjälpa Burmas förtryckta folk och behöver skjuts en bit uppåt floden.

”Ni kommer inte förändra något”, säger Rambo, men låter sig övertalas.

Paret kidnappas och ett magnifikt våldsinferno bryter ut.

Handlingen därpå är förvirrande men det spelar ingen roll när kulorna viner så sexigt och pilarna med centimeterprecision avlägsnar huvuden så poetiskt och Rambo faktiskt med bara vänsternäven sliter luftstrupen av en helt igenom ond juntaledare.

Man kan leva för ingenting ... eller dö för nånting, säger Rambo.

Ond eller god. Fel eller rätt.

Här finns inget utrymme för komplikationer.

Världen är svartvit, och hur mycket jag än brukar avsky en sådan världssyn är den mycket sympatisk plötsligt.

Den är väldigt Bruce Springsteen. I Stallones värld finns inget Bob Dylan-utrymme. Hos Stallone är hjältarna skitiga och bespottas av övremedelklassens höga, naiva ideal.

White trash-hjälten Rambos ultravåldsamma comeback är actionversionen av nordic trash-Fridas hjärtevärmande schlagerseger i Melodifestivalen i lördags.

Och när jag ser ”John Rambo” (premiär 7 mars) inser jag att Stallone på ett kanske obehagligt sätt formade mina tidiga politiska ståndpunkter.

Jag var 13, 14 år när jag såg ”Rambo – first blood”, som kom 1982 men det dröjde säkert innan den nådde Motala, på en piratkopierad vhs-kopia hemma i 70-talssoffan. Det var min första relation till Vietnamkrigets eftermäle.

Jag fick veta att världen består av en korrupt regering som skickar sina söner till ett meningslöst krig, att inskränkt bondementalitet leder till elände och att man ska välsigna en främling i ett främmande land.

På det stora hela kanske det är så. På det stora hela kanske världen inte är så komplicerad som jag ibland tror.

Men.

Om Stallones kargt överdrivna Hemingway-estetik är bättre eller sämre än att växa upp med en storögd ”Harry Potter” eller ”Sagan om ringens” alla små hobbitar och vuxna män i klänningar överlämnar jag till läsekretsen att avgöra.