När Hieronymus ”Harry” Bosch slog igen bildörren och tog på sig solbrillorna av märket Randolph Aviators i mitten av april gick det att andas ut.
För några av oss har Bosch blivit en fadersfigur. Bara synen av honom känns som att komma hem till ett stamhak.
Han är lika punktlig som julafton. Varje vår dyker en ny säsong och tio nya avsnitt upp, inte ens en pandemi kan stoppa honom.
En gammaldags hjälte
Harry Bosch är en uramerikansk hjälte av den gammelgamla skolan. Han skyddar de svaga och bestraffar de skyldiga. Han avskyr auktoriteter i allmänhet och FBI i synnerhet.
Han är medelålders, omodern, trött på människor, behöver inga medaljer för att göra sitt jobb och älskar jazz. Han deltar inte i den enfaldiga samtiden – han ser igenom den. Han använder samma rutinerade röntgenblick på mordplatser och upptäcker det andra missar. Han bryter vartenda protokoll och kommer undan ändå. När han drar sitt tjänstevapen missar han inte.
Bosch kan vara din pappas drömbild av sig själv. Eller Fantomen. Dessutom spelas han med lågmäld perfektion av Titus Welliver, som tacklar tragedier och katastrofer med samma uttryckslösa min.
I skuggan av Beck och Bäckström
Till skillnad från andra våldsamma tv-män på 2000-talet, från Tony Soprano till Walter White, vilar det ingen självupptagen sociopat bakom fasaden. Boschs motto påminner snarare om forntidens socialdemokrater:
”Ingen räknas om inte alla räknas.”
Harry Bosch har alla förutsättningar att bli en folkhjälte utanför de strömmade kabelbolagen. Men till skillnad från en Martin Beck, en Bäckström eller en kommissarie Morse registreras den senaste och sjätte säsongen av ”Bosch” knappt på svenska mainstream-radarn.
En förklaring kan vara att handlingen i dag vecklar ut sig lika långsamt som ett trumpetsolo av Chet Baker. Seriens manusförfattare har 21 romaner av författaren Michael Connellys förlaga att plocka från. En säsong av ”Bosch” kan vara baserad på tre av böckerna.
Lyckas med det omöjliga
Med tiden blir sidokaraktärerna, de lågmälda samtalen om klassisk jazz mellan Harry Bosch och dottern Maddie, gem och dammiga arkivlådor och bardiskar, de kalla fallen och vålnader från förr lika viktiga som de centrala mordfallen. I vissa avsnitt smäller det av fler bildörrar än skott.
Inte minst: bardiskarna, utsikten från Boschs veranda, neonskyltarna, nattljuset. Los Angeles-miljöerna är ett smycke.
Serien har blivit ett kärt stamhak. Den har lyckats med det omöjliga, att bygga en highway mellan gammaldags och mer actionladdad tablå-tv som ”CSI” och 2000-talets djupare tv-dramatik. Att skaparen Eric Overmyer, och flera av skådespelarna, har ett förflutet i ”The wire” är ingen överraskning.
En amerikansk recensent kallade ”Bosch” för den ultimata pappaserien.
Tolka det som ni vill.
Men ibland har även din pappa rätt.
Fotnot: Sjätte och näst sista säsongen av ”Bosch” finns på Amazon Prime eller HBO Nordic.