Starkaste deltagaren – i sämsta säsongen av Mästarnas mästare
Här är namnen jag vill se tävla nästa år
"Tror inte man kan vinna något större efter sin idrottskarriär"
I sport måste någon vinna och någon komma sist och därför är följande enkelt att skriva:
Martin Lidberg kan vara den starkaste deltagaren i programmets historia.
Säsong nio kan vara den sämsta som sänts.
Efter tio veckor är vi framme vid avgörandet. Den Lidbergbrorsa som aldrig tog OS-medalj möter brädåkaren vars disciplin har förlorat sin OS-status. De ska göra upp i leksakspilbåge.
Den ene når ändstationen två minuter före den andre, men pilarna flyger vint och snett så snart står de jämsides och sprider brinnande pinnar i den portugisiska mörkret.
Lidberg en värdig vinnare
Slutsekvensen är så hårt redigerad att vi bara kan gissa hur länge nattmanglingen pågår på riktigt. Fem pilar viner förbi, fem till, spänningen är borta, vi har glömt vad de tävlande heter, fem missar till, vilka sporter höll de ens på med?, tre till – innan pil nitton tänder bålet.
Nog är Martin Lidberg en värdig vinnare. Vältränad som en aktiv brottare, tv-van från deltagandet i Let’s Dance (han är den andre efter Ingemar Stenmark att vinna båda) och allmänt hygglig. Den statiskt starke Richard Richardsson är en passande tvåa och allsidiga Maria Rooth förtjänar pallplatsen.
Men som Mästartrio? Som kända ansikten från förr?
Enahanda filmer, fantasilösa grenar
Inget annat land har mjölkat mästarkonceptet lika hårt som Sverige. Säsong nio får vi inte Magdalena Forsberg och J-O Waldner utan Emil Christensen och Cecilia Ferm, det är naturligt, men stjärnbristen måste kompenseras med mysigt häng, informativa minnesfilmer och kluriga tävlingar.
I år har allt saknats. Den första gruppen var tråkig (medan den andra halvan var härlig). Filmerna var blott kronologiska kollage, befriade från berättelser och förklaringar, utan andra dramaturgiska modeller än att barnet växer upp, får muskler och vinner medaljer. Varvat med insmickrande kommentarer från övriga deltagare i stället för utomstående experter eller tidigare rivaler.
Grenarna har i de flesta fall saknat strategiska element. Sitt så länge du orkar. Häng i barren. Häng från en stång. Håll en järnring. Vi i sofforna, vi som vill tänka igenom hur vi hade gjort, blir passiva åskådare som bevittnar när en grupp okändisar håller i två pinnar. Håller träplattor. Räknar apelsiner (med rätt antal skriver längst ner i bildskärmen).
Värst är att finalen upprepar fjolårets misstag med en för svår sistauppgift. Varför ens binda fast dem i rep och be dem skyffla salt om de sedan ska stå i evigheter och kasta fackla eller skjuta eldpil? Minns att Caroline Ek ledde ungefär lika stort mot Peter Forsberg, men att allt du presterat i hinderbanan närapå nollställs när slutet är så slumpartat.
Önskenamn: Borg och Klüft
Fortfarande är Mästarnas mästare bättre än fyrans Det största äventyret och femmans Superstars, men konkurrenterna knappar in för att de skamlöst kan plocka russinen ur den deltagarkaka som SVT bakat i åtta säsonger. Klart de ska ha Ingemar och Foppa och Magda och Christian Olsson!
Ska Micke Leijnegard förtjäna sin miljonpublik en vår till får han sätta igång och jobba. Överväga att slå ihop de tävlande till en grupp igen. Värva en redaktör till filmerna. Sålla bort dödköttet i deltagarlistan. Klottra ner nya grenförslag.
Något mer?
Just det. Ringa Björn Borg, Pia Sundhage, Johan Olsson och Carolina Klüft.