Khruangbin tar ton på "Mordechai"

Den psykedeliska trion Khruangbin är tillbaka med albumet "Mordechai", en samling låtar som präglas av ett i sammanhanget ovanligt inslag: sång.

– När vi var ett instrumentalband fick vi kritik för det. Nu kommer väl folk att bli arga igen, säger gitarristen Mark Speer.

En klassisk sägning från när Bruce Springsteen och The E Street Band spelade i Sverige första gången, på Konserthuset i Stockholm 1975, är att "2 000 personer gick in, 20 000 personer kom ut". På liknande vis spreds myten om Khruangbins exklusiva spelning inför en liten skara sittande åskådare på hotellbaren Hosoi i Stockholm 2018 – alla som säger att de var där kan helt enkelt inte ha varit det.

Gruppens växande popularitet beror till stor del på att musiken, som i princip enbart utgörs av Laura Lees bas, Donald Johnsons trummor och Mark Speers gitarr, hämtar influenser från hela klotet.

– Vi kan skatta oss lyckliga som har fans över hela världen. Jag tror att det dels är på grund av att musiken är så instrumental, dels för att vi försöker vara så allomfattande som möjligt, säger Laura Lee.

– Jag ser det som att vi ger publiken en blinkning. "Tack för att ni brutit bröd med mig", är vad jag försöker säga med min gitarr, säger Mark Speer, som bland annat har thailändsk funk, persiska skalor och kongolesiska plocktekniker i fingrarna när han spelar.

Ny riktning

Efter två hyllade album, "The universe smiles upon you" och "Con todo el mundo", överraskade bandet med att först ge ut en samling dub-versioner av tidigare låtar och sedan ep:n "Texas sun", med soulsångaren Leon Bridges vid mikrofonen. Khruangbins nya album "Mordechai" flätar samman de två spåren till en gemensam ny riktning. Trummor och bas – och framför allt sång – stjäl merparten av rampljuset.

Att det blev så var inte planerat. Första singeln "Time (you and I)" var också den första låten som försågs med text. Sedan fortsatte det.

– Vår filosofi är att vi alltid ska tillgodose låtens behov, och i det här fallet behövde låten text – mycket text. När det sedan var klart kunde vi inte gärna ha ett album med en låt som har en massa ord, medan resten låter som våra äldre grejer, säger Laura Lee.

Dan och Floyd

För att hitta inspiration satt hon och Mark Speer uppe flera kvällar i sträck och lyssnade igenom klassiska album för att bättre förstå hur ett bra album hänger samman.

– Det blev mycket Pink Floyd, eftersom Mark aldrig riktigt lyssnat på deras musik när han växte upp. Oavsett hur sönderspelade eller söndersnackade de skivorna är så är de fantastiska från början till slut, det finns en anledning till att de har blivit klassiker, säger Laura Lee, som också nämner Marvin Gayes "I want you" och "Here, my dear", och Steely Dans "Gaucho" och "Aja".

– "Gaucho" är min favorit, jag älskar den skivan, säger Mark Speer.

TT: Steely Dan? För att vara ett "hippt" band har ni väldigt lökiga influenser.

– I vilken verklighet är Steely Dan lökiga? säger Mark Speer.

– Det finns många artister som har gjort bra låtar på dåliga album. Vi ville göra den bästa skivan vi någonsin gjort, och då var vi tvungna att titta på dem som gjort det bäst innan. Du kan inte säga att någonting som är populärt suger bara för att det är populärt, säger Laura Lee.