Gubbväldet i tv kvinnornas fel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Bristen på kvinnor i ”Allsång på Skansen” och i media i allmänhet är inte främst medias fel.

Det är kvinnornas fel.

Det är dags att ni börjar säga ja!

Det var självaste aftonbladetesset Åsa Moberg som inledde sommarens mest hycklande debatt, den om att ”Allsång på Skansen” är ”Manssång på Skansen”.

Kulturjournalisten Åsa visste nog inte bättre, men det gjorde däremot alla nöjes­journalister som hakade på i drevet mot projektledaren Gunilla Nilars uttalande ”Vi kan inte ta bort en bra artist bara för att få in en tjej.”

Det var inte klyftigt sagt av Nilars.

Smartare hade varit att säga sanningen: att kvinnor tackar nej.

Fast det hade å andra sidan antytt att de som var bokade i själva verket var reserver och det hade inte heller varit klyftigt.

Svårt läge för Nilars.

Men alla inom media vet det. Alla som nånsin försökt boka in kvinnor till en tv-soffa, en tidningsintervju eller ett radioinslag vet det.

Ändå satt varenda mediagubbe med krönikeutrymme och låtsades feministiska.

Så varför tackar kvinnor som uppnått ett visst mått av framgång och kredibilitet betydligt oftare nej än motsvarande män?

Jag vet inte. Dålig självförtroende? Dryghet? Slöhet? Självgodhet? Ointresse? Jag har faktiskt ingen aning. Men så är det.

Helbisarrt är att det ofta är samma kvinnor som klagar på att det är för få kvinnor i media som själva inte vill vara med i media.

Arketypen är Robyn. Förr var det Eva Dahlgren. Laleh är en annan. Titiyo. Suzanne Reuter. Lena Endre. Vilken kvinnlig skådespelerska som helst med ett visst mått av framgång, egentligen.

Kredd-kvinnor tackar på sin höjd ja till fina inkännande, och garanterat välvilliga, porträtt i Svenska Dagbladet eller när en uppdragsgivare tvingar dem att ”göra press” för ett skivsläpp, en film eller en teaterföreställning.

Som feminist blir jag upprörd över framgångsrika kvinnors brist på att synliggöra kvinnor och att de därmed bidrar till detta gubbvälde vi lever i.

För media vill alltid ha kvinnor. Ingen är tröttare än media på bristen på kvinnor i media. Men det är ju svårt när kvinnorna tackar nej.

Och det leder till att Linda Rosing-typer, och andra skandalbruttor kända för ingenting mer än att vara kända, får orimligt mycket mediautrymme och det bidrar inte särdeles till kvinnokampen.

Så säg ja.

Veckans bästa

Läs mer:

Fredrik Virtanen