Mischa är inte farligare än Kent
Jag sitter i ett väntrum – ja faktiskt – och läser Vecko-Revyn. Det är inte nya numret för Ebba von Sydow står där än.
Det är en trivsam tidning.
På en bild är Hollywoodpersonligheten Mischa Barton snygg i bara vit tröja och jeans. På en annan är klubbtjejen Karin Winther tjusig.
Allt och alla glänser. Det finns inga Emma Hambergska alibireportage om tjocka gothpoeter eller smutsiga veganer. Det närmsta är en miljöenkät, för grönt är, som VR mycket riktigt påpekar, ”coolt”.
Medan patienten bredvid mig babblar om hus så dumglor jag på vimmelbilderna, verkligt nära, med näsan mot allt det glatta.
Vimmel betyder bara att man är pank, men plötsligt är varje detalj intressant, kanske finns en svaghet i fasaden, något äkta, tänker jag innan jag lyfter näsan och minns att jag ju inte är en idiot.
Jag erkänner överhuvudtaget inte utseende/yta/ytlighet som ett giltigt resonemang kring människors själsliga tillstånd.
Alla är snygga.
Alla vill vara snygga.
Alla Vecko-Revyns små läsare vill vara snygga.
Vecko-Revyn visar barnen lite av den fina världen precis som damtidningar i alla tider gjort.
Ulrika Kärnborg-quinnor förfasar sig över sådana produkter, med aningen rätt givetvis, men jag slås i väntrummet av hur missförstådda barn är.
Barn är gravt underskattade. De går inte under för att samhället förskönas för att göras mer lukrativt.
Det går att göra sig en mycket lukrativ karriär på att bli skära-sig-i-armen-terapeut, och det går att tvinga i barnen en rulltårta till, men på det hela taget är det ondskefullt att klistra på barnen all denna ångest och ständigt dessa bidragssökande uttalanden av typen
TONÅRINGAR MÅR SÅ DÅLIGT.
Barn mår bra.
De flesta föräldrar kan vara stolta och sluta vara nervösa.
Vi har alla varit olyckliga, haft grälande föräldrar, inga kompisar, fått stryk så blodet rann över isen, kollat på skitdåliga tv-program, och känt oss värdelösa och inte alls lika snygga som kändisarna i Vecko-Revyn, inte ens lika snygga som skribenterna, och aldrig hittat den rätta.
Men svenska barn hamnar inte ens på topp 10?000-listan över Europas största problem, tänker jag med Vecko-Revyn i knät när doktorn öppnar.
– Alla barn jag vet mår bra! säger jag till doktorn. De försöker falsklegga sig in på krogarna, ibland går det bra, går det dåligt tycker de väldigt synd om sig och då lyssnar de på Kent, sen går det över.
– The kids are alright, säger doktorn, ett stort The Who-fan.