På fest med Val Kilmer – då stjäl möblerna rampljuset
HOLLYWOOD. Det är italiensk högtidskväll i Beverly Hills.
För första gången befinner sig de båda filmlegendarerna Gina Lollobrigida och Claudia Cardinale i samma rum.
Men det är en hylla som stjäl vår uppmärksamhet.
Först fattar vi inte riktigt vad som är grejen.
Visst, huset fem minuters promenad från Soho House i West Hollywood är stort, flådigt coolt inrett.
Men ändå, den armé av kostymklädda vakter med hörsnäckor som står utposterade känns en smula overkill.
Än märkligare är att inte enda av dem är positionerade ute i den stora trädgården.
Inte ens när ett par uppspelta gäster i poolbaren vrider upp volymen till smärtgränser, vidtas åtgärder. I stället står vakterna likt schackpjäser fast på sina poster inne i enplansvillan.
Inte kan väl de gamla veteranerna Lollobrigida och Cardinale föranleda en sån bevakning?
Än mindre Val Kilmer, som att döma av tidigare skriverier balanserat på dödens rand.
Baklänges genom en elektrisk rakapparat
Ett par dagar efter festen skriver förresten en annan kvällstidning att han är helt återställd. Om uppgiftslämnaren ens existerar torde det vara en av Kilmers agenter som gärna ser att han börjar generera pengar igen.
Men återställd? Knappast.
Rösten låter som om den spelas baklänges genom en elektrisk rakapparat och kurvan på ryggslutet ser ut som om den hämtats från en racingbana.
Men tillbaka till partyt där Lollobrigida och Cardinale håller hov i varsin soffa.
Till slut – under ett presentationstal från arrangören - poserar de motvilligt ihop. Gästerna nästan slåss för att föreviga händelsen med mobilerna.
Själv betraktar jag uppståndelsen långt bak. Där står också Andrew.
– Till vardags Los Angelesdetektiv. Ikväll extraknäck, säger han.
Jag frågar vad hans uppgift är.
Han pekar på en samling hyllor bakom sig.
– Jag vaktar den här.
Värd 20 miljoner dollar
Hyllorna är kvadratformade, ser ut att vara i koppar och sitter på väggen.
– Värd 20 miljoner dollar.
Han ler när han ser min häpna min.
– Jag vet, jag fattar det inte heller.
När jag sträcker ut handen för att röra det som visar sig vara konstnären Donald Judds verk, greppar han snabbt min handled.
– Sorry. Order från Mr Lopez.
Mr Lopez heter Eugenio i förnamn och är husets ägare. Han är också ägare till Latinamerikas största privata konstsamling.
Familjens juiceföretag har betalat inköpen
Jeff Koons-föremålen, Damian Hirst-konsten och Andy Warhol-verken här i huset är bara en bråkdel av hans samling. Det mesta finns på hans museum i Mexico City.
Familjens juiceföretag har betalat inköpen.
Vi betraktar hyllorna under tystnad. Det är som om Lollobrigida och Cardinale inte längre finns.