Riffet som blev en diabolisk pandemi
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-26
Aftonbladets nöjeskrönikör spanar på popkulturen
Försök inte fly.
Du kan inte undvika decenniets största och bästa riff.
Risken finns att du redan har hört eller nynnat på The White Stripes ”Seven nation army”.
Som fotbollsramsa betraktat har den blivit lika känd och populär som ”Olé olé olé”.
Jack White måste ha sålt sin själ till djävulen.
Det kan inte finnas nån annan förklaring.
Riffet i The White Stripes ”Seven nation army” är helt enkelt för bra. Det kan inte vara skrivet av en människa. Den fallande tonskalan är så hotfull och voodoo att den kan göra solen mörkrädd. Tillsammans med en bastrumma smyger riffet fram mot dig med blottade hörntänder och glödande ögon.
Låtens diaboliska laddning blir inte mindre av att Jack White spelar slideguitar med en intensitet som stoppar in trumhinnorna i en strypsnara. Han sjunger om att blöda, blöda, blöda framför Herren. Han låter besatt och förlorad.
Men det som verkligen får en att tro på den äldsta av bluesmyter – att Jack White har besökt samma korsning som svarte blueslegenden Robert Johnson och gjort affärer med Satan – är låtens popularitet.
Du behöver inte veta vilka duon The Whites Stripes är. Du behöver inte ens vara intresserad av musik. Du har ändå hört riffet. Det är större än White Stripes karriär. Det lever sitt eget liv på fotbollsarenor, festivaler, klubbar och uteserveringar världen över.
Men det började inte så. Det gör det aldrig.
Från början var ”Seven nation army” en vanlig, sketen låt som Jack White fnulade ihop under ett soundcheck i Australien. Låten inleder The White Stripes fjärde album ”Elephant”. Och skivbolaget höll på att missa dess potential. Jack White fick övertala dem att släppa ”Seven nation army” som singel när skivan kom 2003.
På den tiden var duon The White Stripes från Detroit ett av USA:s hetaste och mest omtalade indieband, men långtifrån några giganter. När de besökte Sverige hamrade Meg och Jack White fram sin garagerockdopade blues på mellanstora konsertlokaler som Berns och Cirkus i Stockholm.
Men snart började publiken att sjunga riffet från ”Seven nation army” mellan låtar och extranummer. Snart skulle samma riff växa ifrån och lämna The White Stripes för nåt större. Snart skulle en fotbollsklack i Holland anamma låten och presentera den för fotbollsvärlden.
Det sägs att Champions League-matchen mellan FC Bruges och Milan, den 22 oktober 2003, var startskottet. Eller rättare sagt avsparken. ”Seven nation army” hördes för första gången i fotbollssammanhang när FC Bruges supportrar Blue Army vrålade fram låten efter matchens enda mål.
Riffet förvandlades genast till ett fotbollsvirus som spred sig över Europa. Det blev bland annat en signaturmelodi för Francesco Totti. ”Seven nation army” brukar spelas i högtalarna när Romas anfallsikon lämnar spelargången. Mycket tack vare att fansen spontant började hylla Totti genom att sjunga låten i början av 2006.
– Jag hade inte ens hört låten innan jag sprang in på planen, sa Francesco Totti i en intervju med magasinet Sports Illustrated.
Det lät coolt och publiken gick verkligen igång. Så jag skaffade skivan.
I VM-slutspelet i Tyskland 2006 sjöng de italienska fansen The White Stripes hit genom hela turneringen. Och när Italien sen vann toppade en cover av ”Seven nation army”, där fans sjunger den ordlösa melodin, den italienska poplistan.
”Seven nation army” spelades också inför varenda match i fotbolls-EM 2008. Och nu är ingen fotbollsläktare komplett utan den.
Att låten adopterats av fotbolls- och sportpubliken är knappast förvånande. Det känns som att en armé beväpnar sig, en sista uppladdning inför ett avgörande slag. Musiken får idrottsmän att växa och lag att kännas oövervinnliga. Och det är också, om man vänder på det, ett perfekt soundtrack för att krympa och knäcka motståndarnas moral.
Men det slutar inte där.
Jag fick en glimt av hur stor ”Seven nation army” blivit när jag firade midsommar i Grebbestad, av alla ställen. Jag och en polare från Uddevalla hade tråkigt på en krog och alldeles för mycket diesel i blodet. Vi började nynna ”Seven nation army” och slå takten på bordet.
Det kändes som den fullpackade krogen träffades av blixten. Efter ett par sekunder skrek hela lokalen samma låt. Folk hoppade upp och ner på borden, krossade ölglas och överröstade det obligatoriska coverbandet.
En förklaring är riffets magnifika enkelhet. Det är lika simpelt som en barnramsa. Och samtidigt så ursprungligt att det känns som att ”Seven nation army” har funnits i hundratals år, att det likt svordomar och segergester är en del av människans ryggrad.
På det viset påminner låten om Chuck Berrys ”Johnny B Goode” och Deep Purples ”Smoke on the water”. Det är omöjligt att föreställa sig en värld utan dem.
”Seven nation army” är ett mycket smittsamt virus. Det kan vara årtiondets pandemi. Om människor exponeras för låten i mer än tre sekunder börjar de att pumpa nävarna i luften och skrika ”duh du du du duh duhhhh duhhhh”...
Och det finns inget vaccin.