Vår bästa tid är nu – trots allt
Fredrik Virtanen bokar terapitid hos Jan Malmsjö
Jag slirar omkring som en galen ko på isen.
Allt är P3-profilen Hanna Fahls fel.
Mitt anala sinnelag exploderade när hon konstaterade att popmusiken blivit tidlös.
”Och då menar jag inte ’tidlös’ i bemärkelsen klassiker eller gammal goding, utan ’tidlös’ som i helt utan tid. Utan förankring i sammanhang och era”, skrev Hanna Fahl i en krönika i Svenska Dagbladet.
Hon har exakt rätt.
Huvudexemplet var 80-talsrockbandet Journeys fantastiska västkustklassiker ”Don’t stop believing” som har återupptäckts av generationen som tittar på tv-serien ”Glee”.
Helt obekymrade och okunniga om att låten i flera årtionden (felaktigt, men ändå) ansågs 80-talssvullet töntig i klass med Meatloaf har de laddat ner den och älskar den. I skrivande stund ligger den för 45:e veckan på Digilistan.
Och visst, varför bry sig? En låt är en låt är en låt och även om den är 29 år gammal så är den lika lättillgänglig som den nya Kanye West-burgaren. Men ändå ... kontexten! Var är kontexten!
Och det gäller inte bara popmusiken. Det gäller allt. Ofta får jag mejl om något jag skrev för länge sedan som jag glömt men som förefaller pinfärskt på det tidlösa havet internet. Sammanhangen är upplösta.
Därpå satt jag, man undrar ju om det verkligen var en slump, i samma Hanna Fahls radiostudio i ”P3 Populär” och pratade om ifall det stämmer att 90-talet som trend är tillbaka, till sist.
Det är det. Och med tanke på hur fort trendcykler går numer så är det snart dags för 00-talsretro. Det kommer sluta med att ”i går” är tillbaka som ”i dag”. Något sådant sa jag.
Men i själva verket är det ju tvärtom. I dag är i går. I dag är all tid som någonsin funnits, åtminstone det av dåtiden som lagts ut på internet där Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” möter Chris Nolans ”Inception” lika enkelt som Conan O’Briens veckonya talkshow möter det bästa av Ed Sullivan och där ingen har en aning om eller bryr sig ett smack om att Keane gjorde Martin Stenmarcks ”Everybody’s changin” redan för fyra år sedan.
Detta är hisnande.
Detta är skrämmande.
Detta är hatthylla.
Tja, åtminstone när man är analretentiv och har drabbats av en fix idé, kanske av en mild psykos, kanske av harpest, kanske av the november blues. Ni vet hur det är. Ibland börjar man tänka på något och så överhettas hjärnan, man dreglar och vill helst sätta sig i ett mörkt soprum och göra astangayoga.
”Det går alldeles för snabbt nuförtiden”, sa farfar. Nu säger farfar ”tiden går inte”. Och jag är farfar. Eller är jag Dustin Hoffman i ”Rainman”?
Allt var klarare under de gamla fina erorna. Påtagliga, tydliga och rejäla. Då var det hårdrock eller synth, Oasis eller Blur, Jay-Z eller Nas, ”Dallas” eller ”Dynastin”, Google eller Yahoo, Nokia eller Ericsson, Pepsi-cola eller Coca-cola, Aftonbladet eller Expressen, emo eller porr, ost eller korv, läder eller kostym, Sandelin eller Plura.
Enkla val, ordning och reda. Genrer, regler, lagar! Inte allt på en gång. Postmodernismen är en galen ko. Please kill me.
Eller så bokar jag terapitid hos Jan Malmsjö som pedagogiskt kan förklara att vår bästa tid är nu. För så är det ju, lev och älska nu så märker du.