Tusse dödade i ett oändligt segt schlager-”Idol”
Tusse dödade.
Men med tanke på den övriga nivån undrar jag åter igen vilket program som juryn tittar på.
Christoffers ”pang pang”-buskis hör till exempel inte hemma i en modern talangjakt.
Det finns hur många exempel som helst.
Ungefär halvvägs in i tävlingen hade skådespelaren Christoffer Hamberg slagläge och det högsta publikjublet i ryggen.
Och vad hade han gjort? Jo, en cover på ”Det börjar verka kärlek, banne mig” med Claes-Göran Hederström från 1968. Med rullande ”r” och höftknycker som bara var några månader yngre än originalinspelningen.
På vilket sätt ser man en blivande stjärna i ett nummer där en ung man sjunger en text från tiden då grabbfilmer kallades för ”pang pang”? Den naturliga kritiken skulle naturligtvis vara att artigt be publiken sluta klappa och fråga sig vad det här jönseriet har i ”Idol” att göra år 2019.
Men nej då. En av juryns medlemmar, vi kan kalla honom för Christer Björkman, utbrast:
”På något märkligt sätt blev den modern.”
Madeliefs inställning lovar gott
Ursäkta? En gång till? Vad? Har ”Idol” döpts om till ”Revy” sedan förra året? Vad är nästa steg? Svartvita kupletter om var tvålen tog vägen?
Missförstå mig inte, jag har inget emot att juryn är snäll. Ingen tjänar på att en elak och rik padda som Simon Cowell sitter och totalsågar unga och osäkra amatörer.
Men det blir aningen komiskt när vissa av deltagarna får ryggdunkar och positiva överord trots att rösten befann sig i ett annat postnummerområde än scenen. Medan andra får beskare kritik trots att de åtminstone håller sin ”pitch”.
Fler deltagare borde vara som Madelief som stenhårt fortsätter att tro på sig själv, oavsett vad juryn eller någon annan tycker. Det är den inställningen som bygger långsiktiga karriärer i en mycket bister bransch.
Annars är det en alldeles utmärkt idé att ha låtar från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest som tema med just Christer Björkman i juryn. ”Idol” och Melodifestivalen bor i samma ballong.
Björkman bjöd in Tusse till Mellon
De flesta som gör bra ifrån sig här får ta examen hos talangjaktens storasyskon. Det vill säga riskera att åka ut mot renar eller en Sean Banan i vuxenblöja i, förslagsvis, Leksand eller Örnsköldsvik. Vilken dröm.
Sedan kan det dock bli kallt.
Ingen blir färdig under en ”Idol”-säsong, men de som kan gå långt märks direkt. Just i kväll var det svårt att orka ta in någon annan än Tusse Chiza.
Han är egentligen redan klar, oavsett hur det går för honom eller vem som vinner tävlingen. Som Björkman själv ropar efter Tusses cover på Conchita Wurst:
”Välkommen till Melodifestivalen när du vill!”
Absolut, välkommen till en ännu mer kallhamrad tv-lek. Det är kul där.
En sista sak:
Genom sina små sångspratt där han presenterar några av deltagarna med en melodi visar fina Pär Lernström generöst nog att man kan missa ”pitchen” och misslyckas i ”Idol” flera gånger samma kväll.
Det betyder inte att livet är slut. Man kan bli framgångsrik programledare ändå.