Tonträffen skillnad på flopp och succé
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
Tonträff.
Så ibland helt hopplöst att hitta rätt klang.
Kanske är det därför vissa saker fungerar med en livs levande publik eller i tv, men floppar på bio.
Såg premiären på Johan Glans stå upp-turné i onsdags. Fullständigt genialt. Har däremot så gott jag kan förträngt Kvarteret Skatan-filmen från i fjol. Gick sådär och var fullständigt hopplös. Gänget hade skruvat upp sin igenkänningshumor till någon slags ickeexisterande buskis och hade dessutom cancer (!) som motor i intrigen.
Såg musikalen ”Next to normal” på Stockholms Stadsteater. Fantastiska skådespelare. Och det är publikrusning för att regissören Lisa Ohlin lyckats hitta precis rätt blandning av allvar och underhållning i något så bisarrt som en rockmusikal om en psykiskt sjuk människa.
Tycker också mycket om ”Flimmer”, Patrik Eklunds bioaktuella skruvade komedi om människorna på ett telecombolag i Norrland. Men knappt någon ser filmen. Mediaintresset har kretsat kring Kjell Bergqvist (som inte har huvudrollen). Trailern antyder en skrattfest som filmen inte är. Känner sig folk lurade? Eller fungerar helt enkelt den här lite vemodiga humorn bättre i kortfilmer på tv eller på internationella filmfestivaler? När folk inte behöver betala för att se det?
27-årige Andreas Öhman är en som hittade rätt ton med ”I rymden finns inga känslor” (2010). Med då rätt okända skådespelare. Svårt ämne skildrat med lättsamt handlag. Publiksuccé och nästan Oscars-nominering. Nya ungdomsfilmen ”Bitchkram” (premiär nästa fredag) är ännu bättre. Med en fantastisk Linda Molin (”Apflickorna”) i huvudrollen. Med Adam Lundgren, från Jonas Gardells tv-aktuella serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Hittar inte den filmen sin publik, vet jag fan inte vad man gör.
Det finns i och för sig en regissör som oftast hittar rätt tonträff. Men Woody Allen, 76, kan ju inte göra alla svenska filmer …