Döden tröstar bättre än vampyrer och Instagram
Döden, döden, döden.
Döden, döden, döden, döden.
Döden, döden, döden, döden, döden.
Vampyrer dör inte av ålder.
Det är förmodligen förklaringen till varelsens enorma popularitet.
Vampyrer tilltalar en gammal och fåfäng dröm hos människan. Tänk att alltid ha slät ”Twilight”-hy och smal torso? Tänk att alltid vara sexig och viril? Tänk om varken innanmätet eller karossen någonsin rostar sönder?
Ja, tänk...
Tanken att behöva utstå förskönande Facebook-uppdateringar i all evighet kan få vem som helst att självmant vilja ta ett sista dopp från en bro. Hela scenariot skriker ”hoppa!”.
Men samma uppdateringar är rätt talande. De är flyktsoda som visar upp den bästa bilden av ett liv (fötter utan skor på en solstol vid en strand, aaaah). Väldigt få handlar om det som väntar i skuggan.
Ingen pratar om slutet när solen skiner. Att ”bara få somna in” är som att knäppa händerna i kyrkan och be – en önskedröm. Många kommer att möta döden ensamma, med stor förtvivlan och panik och smärta.
Men det skrivs med jämna mellanrum fantastiska böcker i ämnet, utan sentimentala omskrivningar, dravel om livets mening och vidskeplighet.
Jag är 36 år och döden kommer redan närmare. Inte nödvändigtvis för mig – ta i trä och kasta flingsalt över axeln – men runt omkring förlorar vänner och kollegor släktingar och föräldrar. Cancer är, precis som hög ålder, en pandemi.
Turen kommer till min familj, på ett eller annat sätt. Jag vet det. Att vägra tänka på det löser inte problemet. Men det hjälper att läsa och hälsa på i huvudet på de som har varit där.
Joan Didion har skrivit två böcker om att bli ensam kvar. ”Ett år av magiskt tänkande” handlar om sorgen efter maken John Gregory Dunne, ”Blå skymning” berättar om dottern Quintanas bortgång. Båda romanerna är lågmälda och ohyggliga.
När Joan Didion skriver om åldrande och död finns det inga bandage. Det är en uppgiven käftsmäll.
Detsamma gäller för Anders Paulruds postumt utgivna ”Fjärilen i min hjärna”. Paulrud avled av lungcancer 2008 och att läsa den tunna boken känns som att följa hur en människa långsamt dör, ord för ord. När sista ordet är skrivet är han borta.
Och just nu ligger Christopher Hitchens epilog ”Mortality” högt på amerikanska årsbästalistor. Den brittisk-amerikanske författaren, debattören och journalisten drabbades av matstrupscancer och han möter sitt öde med samma benhårda förnuft och humor som präglade reportagen och krönikorna.
Ateisten Christopher Hitchens kritiserade ofta religion, i synnerhet kristendomen. I de lösryckta anteckningarna mot slutet av boken – han hann inte skriva klart ”Mortality” innan han dog i fjol – funderar han på att konvertera:
”Det är bättre att en troende dör än en ateist.”
Didion, Paulrud och Hitchens skänker större tröst än vampyrer och Instagram.
De berättar inga sagor. De har inte tid med bullshit.
Böckerna gör det lättare att leva.