Stollekvoten är definitivt fylld
Ranelid, Ranelid, Ranelid, Ranelid.
Ranelid, Ranelid, Ranelid, Ranelid.
Björn. Ranelid.
Ja, vem tänker du själv på när du ser vilka som ställer upp nästa år?
Att få med Björn Ranelid i Melodifestivalen är, oavsett vad man tycker om författare, en fantastisk skalp för SVT.
Titta på reaktionerna här intill.
Jag kan inte komma på nåt som skulle väcka lika stor uppmärksamhet som textaposteln från Skåne.
Och då pratar vi ändå om ett tv-program där fan och hans moster och brandmän som klappade händer med syrgastuber på ryggen har uppträtt.
Det ska inte gå att överraska längre.
Men Björn Ranelid är en nyhet som får folk att tappa hakan och utbrista:
– Vad? Ska tokfan sjunga också?
Tydligen ska tokfan det. I nöjesbranschens lilla värld – den ryms i en konservburk med lock – kan det vara årets största ”nämen?!”.
Beslutet är helt i linje med Ranelids persona och mediestrategi.
De som tycker att han är pretentiösare än Stilla havet – och mer insiktslös än Robinson-Robban – får så mycket vatten på sin kvarn att de måste ta dykcertifikat för att kunna andas.
De som tycker att Ranelid är härlig och skön och vågar vara sig själv och sticker ut i detta förbannade Janteland får också sina åsikter bekräftade.
Och skämtbanken för landets ståuppkomiker blir genast lika stor som Joakim von Ankas kassavalv.
Alla vinner. Och, ärligt talat, vågar du missa ett framträdande som säkert kan bli alldeles, alldeles ...
ranelidskt. Han kommer säkert själv att kalla sina tre minuter på scen för ”det största som hänt sedan den första cellen delade på sig”.
Själv funderar jag redan på vem jag ska åtala. Jag måste ju lyssna på Ranelids och Sara Lis bidrag sjuttioåtta gånger före direktsändningen nästa år. Men det är kanske en orättvis åsikt med tanke på att jag, av logiska skäl, inte har hört låten.
Hur detta påverkar Ranelids författarrykte och tävlingens trovärdighet är, för mig, en ickefråga. Alla säljer sig i Reinfeldts Sverige. Och trovärdighet har inget med Melodifestivalen att göra. Det är ett harmlöst lekprogram, och inget annat.
I och med Ranelid, Thorsten Flinck, The Moniker och Sean Banan är nästa års ”stollekvot” – artister som inte riktigt beter sig som andra barn – full.
I övrigt satsar SVT på folkkära veteraner (Christer Sjögren), idel repriser (Andreas Johnson, Danny), lite hårdrock, en smula
Timoteij (hurra!) och enstaka, chanslösa indieskrällar (Anna Järvinen).
Tävlingen har i princip gett upp kredden. Nu är det bara bredden som gäller.
Säkert enda vägen att gå. Men jag får återkomma.
Ska försöka smälta monsieur Ranelid ett tag till. Går sådär, kan jag säga.