Hela Sveriges Svensson tillbaka

Nu ska han bli smal: Jag börjar i morgon

I ”Svensson, Svensson” spelar han Sveriges mest älskade loser.

Nu berättar Allan Svensson, 56, om sorgen efter pappan, rädslan för att dö, och jojobantningen.

– Jag hatar att vara tjock.

– Vad har du beställt?

Allan Svensson tittar misstänksamt på min sallad när vi ses på en italiensk restaurang vid Odenplan i Stockholm.

– Hälsotallriken.

Allans Fusilli Bolognese med rikligt med parmesanost kommer in.

–Ja, och det här är ohälsotallriken, säger Allan och skrattar.

”Sallad är inte lunch”

För tre år sedan gick Allan ner 17 kilo, från 107 till 90 kilo. På bara tre månader försvann övervikten, genom raska promenader och ett eget viktminskningssystem. När han slutade med sitt system kom övervikten tillbaka.

Vad hände?

– Jag slutade röka. I stället för cigaretter så tröståt jag mat. Jag tycker om mat, för mig är inte sallad lunch – det är tilltugg. Det där skulle Gustaf Svensson ha kunnat säga, säger Allan.

– Min favoritmat är Janssons frestelse. Det är förjäkla gott.

Varför har du så svårt att hålla vikten?

– På jobbet är jag perfektionist men privat har jag en total brist på självdisciplin. Hade jag varit mer disciplinerad – då hade inte det här kommit tillbaka, säger Allan och slår sig för magen.

Ska du jobba med vikten igen?

– Ja, självklart. Jag trivdes mycket bättre som smal. Det är bara att jag tänker att i morgon ska jag ta tag i det här. I morgon. Men jag kommer att fixa det, det vet jag.

Under hela vår intervju balanserar Allan en beigegrå blyertspennstump i vänsterhanden.

Han känner fortfarande röksuget, men rädslan för att dö av lungemfysem gjorde att Allan till slut bestämde sig för att sluta röka.

”Borde köpa en stol”

– Tänk dig att kvävas långsamt till döds. Det verkar förskräckligt. Det kanske är dumt att ha pennorna eftersom de påminner om cigaretter. Men jag har tagit bilen bara för att hämta en näve blyertspennor på Ikea. Sist tänkte jag att jag i alla fall borde köpa en stol, det ser lite illa ut, säger han.

I mitten av 90-talet bänkade sig tre miljoner tittare varje vecka på söndagskvällen för att se vardagskomiken i en svensk medelklassfamilj. Repriserna har visats otaliga gånger. Höstens succéåterkomst med de nya avsnitten visar att serien fortfarande älskas av oss svenskar.

Hur skulle du beskriva Gustaf Svensson?

– Han betraktar varje förändring som negativ. Bara det faktum att Posten har lagt ner och barnen vuxit upp gör att han blir mer lättspelad nu. Men han vore en helt tragisk människa om han vore medveten om sina tillkortakommanden – men det är han inte.

”En hemsk höst”

Plötsligt avbryts intervjun av att Allans mamma ringer.

– Jag har inte hört av mig på ett par dagar så hon vill kolla hur jag har det, förklarar han.

För ett par år sedan blev hans pappa svårt sjuk och avled. Det var en tuff period då Allan Svensson dessutom dubbeljobbade i Norge och Sverige. Till slut blev det för mycket och han gick in i väggen.

– Det var verkligen en hemsk höst, en svart tid i mitt liv. Pappa var en väldigt verbal och rolig människa. Det var tungt. Vi var oerhört tajta, det är jag med mamma också.

Hur är du som pappa?

– Det får du fråga min son om. Men nu är han vuxen – så jag har ingen papparoll på samma sätt som Gustaf. Jag tror jag var en bra pappa, punkt.

Hur är du som farfar?

– Usel! Jag har alldeles för gles kontakt med mitt barnbarn – och det ska jag ta tag i.

Ångrar du någonting i livet?

– Ja, både stora och livsavgörande saker. Jag går omkring och ångrar mig hela tiden att jag inte kommer igång med motionen. Jag älskar att spela pingis, då kan jag hålla på hur länge som helst. Men springa är tråkigt och dessutom är jag för lat för det.

Men Gustaf skulle kanske inte vara Gustaf om han var jättesmal?

– Nej, men inte om han är smällfet heller. Gustaf är en soffpotatis. Däremot skulle jag kunna få bort den värsta övervikten och ändå vara Gustaf. Men han kan inte vara anorektisk. Det kan han aldrig bli.

Allan om...

helskärm

Sin bästa egenskap:

– Jag tror att jag uppfattas som ganska generös.

Samarbetet med Suzanne Reuter:

– Vi ser det inte som ett slagfält utan som ett samarbete och maximerar det som fungerar bäst. Vi lärde känna varandra på Göteborgs scenskola. Hon gick i klasserna under. Vi jobbade bara ihop en gång tidigare innan ”Svensson, Svensson”. Hon var rolig redan på scenskolan. Hon gick och snubblade på allting hela tiden.

Samarbetet med Lars Molin:

– Vi kom bra överens. Vi hade fått klartecken för en grej samma dag som han dog. Han hade absolut gehör för det svenska, landsbygdsperspektivet. Som Astrid Lindgren. Han kom ju från Vägverket ursprungligen. Lars Molins död – det är verkligen en oersättlig förlust.

Svenssons eget kostprogram:

Ett poängsystem där en rask promenad på 30 minuter ger 1 poäng. Ett kaloriintag på under 1 100 kalorier per dag ger 2 poäng. Sammanlagt ska man försöka komma upp i 5 poäng per dag. Öl och hamburgare ger minuspoäng.

Likheterna med Gustaf Svensson:

– Lojaliteten till familjen och idrottsintresset. Sedan är jag nog mer lättstött. Kritik tar han som ovidkommande. Jag är mer känslig, mycket mer känslig än vad han är.

Hur ”Svensson, Svensson” blev till:

– Det var på efterfesten för ”Kejsaren av Portugallien”. Johan Mardell (som nu är på SF) och jag satt och pratade och han frågade om jag inte skulle göra komedi. Jag blev jätteglad och han berättade om en idé med en familj, en vardagskomedi. Jag minns att de frågade mig vem som skulle spela frun och jag sa att Suzanne (Reuter) skulle passa perfekt.