Violinisten om scenskräck och att sparsamt spela vackert
Sandra Wejbro recenserar Malin Bromans sommarprat
Känslan av att sitta mitt i ett kollektivt raseriutbrott går inte att förklara, säger hon.
Jag hade önskat att violinisten Malin Broman ändå gjort ett försök i sitt sommarprat.
Mina futtiga erfarenheter av att spela i orkester var en hackig och inte särskilt musikaliskt njutbar barndomsupplevelse. Hur det är att sitta bland några av landets bästa musiker i Sveriges radios symfoniorkester och ge allt – det måste vara annorlunda.
Ibland vill jag ställa följdfrågor till Malin Bromans sommarprat. Hon började spela som femåring, satsade hårt från tidig ålder och flyttade 16 år ung till Köpenhamn för att studera musik på heltid. Varför hade jag så bråttom? undrar hon nu. Det var en kamp mot klockan, ”världen älskar ju sina underbarn”. Är inte det ett ideal som den klassiska världen borde problematisera, undrar jag.
Scenskräcken har gått som en mörk, röd tråd genom hela Bromans karriär. Drygt ett år efter första barnet kraschade hon, när hon under en repetition plötsligt inte förstod hur hon skulle få ned stråken på fiolen. Darrandet och skräcken skrattades först bort.
Hon jobbar med sina förväntningar, tänker att ”bara en robot är felfri”, men att hitta tillbaka till glädjen i musiken igen tog ett tag.
Det går inte att ta miste på hur mycket Broman älskar musik. Hon drömmer om att lära sig fler instrument och att i framtiden få undervisa ”fioltokiga” barn.
Hon hyllar nyttan av koncentration, att jobba i grupp och lära sig disciplin. Men att allt samtidigt inte behöver vara perfekt. Klassiska musiker kan vara för besatta av att allt ska låta vackert, och Broman citerar sin farfar som brukade säga ”det var ju i alla fall vackert” när något var helt ointressant. Malin Broman vill ”hitta skuggorna och det mörka för att sedan sparsamt spela vackert när det krävs”.
Det låter som en fin musikalisk filosofi.
I morgon sommarpratar: Jacob Hård.
Snabbguide:
Skrytkvot 
Skvallervärde 
Känslostyrka
Humornivå
Åh fan-faktor
Första meningen: Jag började spela fiol när jag var fem.
Sista meningen: Mitt namn är Malin Broman och ja, jag kommer musicera till jag stupar.
3 typiska låtval
Simon Rattle, Wiener Philharmoniker, ”Symfoni Nr 5 c-moll Op 67” av Beethoven.
Monica Zetterlund, ”Ack Värmeland du sköna”.
Lin-Manuel Miranda, ”Hamilton”.