Regissören som snackar lite – och jobbar mycket
Det har aldrig varit särskilt mycket dramatik kring Daniel Lind Lagerlöf.
Just därför har han kanske blivit en favorit bland många svenska skådespelare. Och tämligen anonym hos den breda publiken.
Men säg ”Skärgårdsdoktorn”, ”Vägen ut”, ”Miffo” och ”Bibliotekstjuven” och alla får något lyckligt i blicken.
Vänner utanför media frågar ju ofta hur den och den kändisen är, på riktigt. Få sådana frågor handlar om filmregissörer, de står rätt långt ned på kändisarnas statusskala, men det finns undantag: Träffade du någonsin Ingmar Bergman? Är Kjell Sundvall så där norrländskt gemytlig? Förstår verkligen inte Colin Nutley svenska?
Tror dock aldrig att jag har fått en enda fråga om Daniel Lind Lagerlöf.
Har däremot pratat både ofta, länge, ingående och mer eller mindre djupsinnigt med folk om de tv-serier och filmer som Daniel Lind Lagerlöf har gjort, utan att de jag har pratat med haft en aning om att just han har gjort dem.
Skärgårdsdoktorn (1997). Ett pappa-dotter-drama med den ljuvliga svenska sommaren som spelplats. En av svensk tv:s allra största tittarsuccéer någonsin. Daniel Lind Lagerlöf var regiassistenten som utmärkte sig så mycket att han fick ta över som regissör, 28 år gammal.
Vägen ut (1999). Fångarna som rymmer via en pjäs som sätts upp bakom murarna var debut som regissör på vita duken för Daniel Lind Lagerlöf, och första samarbetet med hustrun Malin Lagerlöf som manusförfattare.
Bekännelsen (2001) och Hans och hennes (2001) är nära besläktade. En suverän tv-serie om mord och kärlek, en bitterljuv komedi om ett ungt pars väldigt drastiska metoder för att få barn.
Miffo (2003). Paret Lind Lagerlöf skrev manus tillsammans till den här ljuvliga romantiska komedin som inte riktigt liknar något annat. Stor publiksuccé på bio.
Bibliotekstjuven (2011).
Senaste stora framgången med Gustaf Skarsgård i titelrollen. Har verklighetsbakgrund och fick miljonpublik i tv.
Genom åren har jag träffat skådespelare som, när man har pratat om deras karriärer, nästan lite lätt generat har sagt saker som: ”Jag ska göra en liten roll i en Beck-film”. Eller: ”Jag var med på ett hörn av Håkan Nesser-filmerna”. Sedan har de, inte sällan, lagt till, nästan som en ursäkt:
– Men det är ju Daniel Lind Lagerlöfs avsnitt!
Hos både producenter och skådespelare har han ett enormt gott rykte. Enkel att samarbeta med. Har mycket idéer. Förstår sig på skådespelare. Håller budget. Har inga divalater.
Inte mycket dramatik kring Daniel Lind Lagerlöf, alltså.
Därför har han också genom åren varit både lätt och lite svår att intervjua. Lätt, för att han är trivsam, öppen, frispråkig. Lite svår, för att han sällan tar till de stora orden som ger rubriker.
Många lever efter devisen mycket snack, lite verkstad.
Daniel Lind Lagerlöf gör hellre filmer efter mottot lite snack, mycket verkstad.
Det märkte jag inte minst när jag under tre dygn i mitten av 2000-talet följde inspelningen av filmen ”Buss till Italien” i Domodossola, en småstad i norra Italien.
Vi hann prata lite mer privata saker då, vi hade småbarn i ungefär samma ålder. Men mest hängde jag med skådespelarna och de rätt många statisterna. Daniel var ju upptagen på annat håll. Det här var nämligen något av paret Lagerlöfs drömprojekt. Hon hade skrivit manus, han regisserade och producerade. Thrillerserien ”Medicinmannen” hade han mest gjort för att skrapa ihop pengar till detta hjärteprojekt.
En dag var vi först i stadens kyrka, sedan framåt kvällen i stadshuset, med många statister. Stadens borgmästare spelade sig själv. Han hade beordrat ut poliser att spela sig själva. Hela staden var i extas. Ingen förstod visserligen vad den långe svensken som var chef för alltihop sa, men alla italienare var bara SÅ glada och gjorde precis vad den långe svensken sa åt dem att göra.
Efter en lite rörig tagning, med mycket statister... jag har sällan sett en så lycklig blick hos en regissör efteråt.
En kort paus. Och sedan vidare till nästa tagning.
Lite snack, mycket verkstad.
Det är det som har gjort Daniel Lind Lagerlöf till en av Sveriges bästa regissörer, utan att knappt någon utanför branschen egentligen har tänkt på det ...