Ett långt scheisse
Publicerad 2011-05-11
DÜSSELDORF. Hej då, Norge.
Första semifinalens stora fråga var – hur långt räcker ett ”haba haba”?
Svaret blev: auf wiedersehen.
På senare år har Norge blivit ”Det nya Sverige” i Eurovision song contest. De har, mycket tack vare en viss fiolhob, blivit en av tävlingens stormakter.
Förväntningarna blir därefter. Förut var det ingen som räknade med Norge. I dag är fallhöjden större. En missad finalplats är inget annat än ett fiasko.
Det är en situation som Sverige känner igen.
Norges delegation har uppträtt med stort och smådrygt självförtroende i Düsseldorf, men nu får de huttra i kylan och tänka om och komma igen.
Jag kommer inte sakna det ständiga och löjeväckande och högljudda flaggviftandet, men med tanke på konkurrensen borde Stella Mwangi varit given i lördagens final.
Första semin var det segaste och mest intetsägande kvalet i tävlingens historia. Det kändes som att det passerade två olympiska spel och ett amerikanskt presidentval mellan inledande Polen och avslutande Grekland.
Ett långt och utdraget scheisse, med andra ord.
Och resultatet blev därefter.
Den levande tandkrämsreklamen, ryssen Alexej Vorobjov, valsade givetvis vidare.
Men framför allt röstades Schweiz, Island och Finland till final. Tre likartade bidrag som egentligen borde ta ut varandra? Tre låtar som tillsammans bildar ett EM i töntiga floskler? Känns det resultatet rimligt?
Be mig inte kommentera Finlands låt. ”Da da dam” är provocerande lam.
Men webbjokern Axel Ehnström har en avväpnande och vinnande charm. Finlandssvenskens avancemang blir även politiskt intressant med tanke på det motbjudande partiet Sannfinländarnas framgångar i finska valet.
Ehnström kan mycket väl bli finalens slamkrypare. Han hyllas av fjolårets vinnare Lena Meyer-Landrut och fick ett av tävlingens bästa startnummer – numero uno.
Däremot börjar det bli ont om bra startnummer för Eric Saade på lördag, om han nu ens går vidare.
Efter Norges fall är allt möjligt.