Homer är min Mia Törnblom

Läs Mats Strandbergs krönika

När jag räknar upp mina favoritserier glömmer jag alltid bort ”Simpsons”. Förmodligen för att serien hela tiden finns där – just nu fyra avsnitt per dygn. Jag bara tar den gula familjen och deras briljans för given.

Men ”Simpsons” är inget mindre än ett mirakel. Inne på säsong 19, och de håller fortfarande skyhög klass. Alla andra komediserier har förr eller senare åkt störtlopp ner mot botten i kvalitetskurvan. ”Simpsons” utveckling är den motsatta: den enda säsongen som inte håller måttet är den första, då serien fokuserade på Bart – minns ni alla t-shirts med trycket ”Eat my shorts”, minns ni hitlåten ”Do the Bartman”?

Men så kom pappa Homer fram i förgrunden, en gul figur med starkare lyskraft än solen. Hans popularitet är inte helt logisk. Om Homer fanns i verkligheten vore han en förståndshandikappad, alkoholiserad barnmisshandlare. Ändå vann han en omröstning om vem britterna helst ville ha som sin pappa.

Jag älskar Homer, trots alla hans brister, för att bristerna gör honom till den ultimata livsnjutaren. Han har hittat meningen med sitt liv, och det är donuts. När han inte orkar lyssna på sin hjärna stänger han bara av den. Därför lever han i stunden, sådär som både Buddha och Mia Törnblom försöker lära oss. Vi borde alla vara lite mer Homer-iga.