Neeeeeeeeeeeej. Neeeeeeeeeeeej.
Melodifestivallåtarna i Malmö får Markus Larsson att jämra sig
MALMÖ. Titta på bilden ovan.
Placera händerna så under fjärde delfinalen till helgen.
Ni kommer att må bättre.
Musiken är med andra ord ... mindre bra.
Mellan inledande Sibel och avslutande Peter Jöback kan jag ibland bara gömma ansiktet i händerna och jämra mig.
Neeeeej. Neeeeeeeeeeeeeej.
Vi väntar ett tag med kalkonerna och blåbären och bottennappen och förolämpningarna och koncentrerar oss på det positiva i stället. Och som Bagheera säger till Baloo:
– Jaja, det går väl ganska fort.
Ja, det gör det.
Sibel är mest känd för att sjunga stora och känsloladdade ballader med fläktar i håret och ögonfransarna. Men i år ställer hon upp med nåt helt annat.
Snabb och hård r’n’b som studsar snabbare än en OS-final i pingis. Det låter som att Lady Gaga fastnat inuti ett blinkande och mycket frenetiskt flipperspel.
Det är bra.
Och Peter Jöback avslutar med en mycket stor och mycket typisk musikalballad med hela sex tonartshöjningar. Han sjunger som Ola Salo. Texten är en bön om att inte bli lämnad, inte nu, och om att känna sig lite ihålig. Bidraget heter också, logiskt nog, ”Hollow”.
Det är också bra.
Och så återvänder vi till det negativa. Gud, vad kul. Äntligen. Listan är nästan lika lång som, för att fortsätta använda ”Djungelboken”-liknelser, boaormen Kaa.
Pernilla Wahlgren schvungar som om det var 1986 igen, en klassisk gammal gladschlager, en skamlös orgie av klyschor. Min käre kollega Tobbe Ek, som älskar allt som påminner om Linda Bengtzing-bugg, blir alldeles knasig av lycka. Det gör mig rädd.
Innebär detta att Wahlgren är chanslös? Inte alls. Inte så länge Sveriges ouppfostrade barn har den mycket konservativa och dåliga smaken att rösta fram Timoteij.
Och Lovestoned gör nån sorts reggae med franska dragspel som förtjänar en tandläkarborr genom kinden. Och Noll Disciplin gör snorig skatepunk som stoppar Green Days goda namn i strypsnaran och sparkar undan stolen. Och Neos falsettdisco förlåter nästan Rongedal. Nästan.
Och Anna Bergendahl är vän och Py Bäckman ... vi tar det en annan dag.
Jag kapitulerar och håller för öronen och fortsätter att jämra mig i ren och skär förtvivlan.
Neeeeeej. Neeeeeeeeeeeej.