Rocklegendarer möts och ljuv musik uppstår
Aftonbladets nöjeskrönikör spanar på popkulturen
Vad får man om man plockar bort sex, droger och damer från rock’n’roll?
Enligt den bländande dokumentären ”It might get loud” är svaret – gitarrer.
Idén är så enkel att man undrar varför ingen har gjort det förr.
Samla ihop tre tongivande rockgitarrister ur tre olika generationer och låt dem prata fritt om sitt yrke, att spela gitarr.
I det här fallet The Edge från U2, Jack White från The White Stripes och Led Zeppelins Jimmy Page.
En skeptiker tror kanske att det blir en så navelskådande runkfest att man måste torka av magen med en handduk efteråt. Men ”It might get loud” är i själva verket en av de bästa musikdokumentärerna jag sett på flera år.
Det märks i varenda bildruta hur fascinerad regissören Davis Guggenheim, som bland annat har Al Gores uppmärksammade miljöfilm ”En obekväm sanning” på meritlistan, är av ämnet.
Och det är lika fascinerande att se hur personerna bakom gitarrerna träder fram när de inte är omgivna av andra bandmedlemmar, gigantiska ljusriggar, jättepublik och myter.
Allihop är obotliga nördar. De hade kunnat vara dina klasskamrater, de där som satt lite längre bak i klassrummet och planerade kvällens rollspelskampanj under samhällskunskapen.
Skillnaden är att Edge, Page och White satsade på att göra fantastiska saker med sex strängar i stället.
The Edge är den sympatiske prylkillen som låser in sig i sin kammare och kliar skägget över effekter, pedaler och ljud. Han verkar kunna lägga ner månader på att hitta det perfekta ekot.
Jack White är den ursinnige, unge och bluesälskande traditionalisten som bokstavligen skulle kunna göra musik på en ensträngad träplanka (vilket han också gör i filmens inledning).
White vill slåss med sina gitarrer. Liveklippet där strängarna får hans hand att blöda under en konsert med The Raconteurs gör riktigt ont. Till slut är gitarren så blodig att den verkar ha doppats i en hink med slaktavfall.
Och Jimmy Page är … en demon.
Vardagsscenen där han inte kan hålla sig från att spela blyg luftgitarr hemma i biblioteket till en vinylskiva med Link Wrays ”Rumble” är naturligtvis fantastisk.
Men så fort den 66 år gamle och gråe och tystlåtne lejonmanen tar på sig yxan händer nåt.
Underläppen skjuts fram. Gitarren, oftast en Gibson Les Paul, halkar långt ner på ena benet. Han blir yngre för varje riff, och man kan snart föreställa sig hur förkrossande han var när Led Zeppelin ägde världen.
Page är trots allt den ende som lyckats få en dubbelhalsad gitarr att se cool ut. Vad vore ”Stairway to heaven” utan den?
Det går inte att förklara hur han spelar. Det låter som att han har kopplat in gitarren i en vulkan.
När Jimmy Page visar tekniken bakom det monumentala riffet i ”Whole lotta love” förvandlas både Jack White och The Edge till små fågelholkar från träslöjden. Edge måste gå närmare för att se hur fan Page gör. Och Jack White försöker förgäves trycka ner ett lyckligt flin. Många musikdokumentärer försöker beskriva en grupp, scen eller artist utifrån ett större och mer svepande perspektiv. Och det är häpnadsväckande hur sällan artisterna verkligen får prata om sitt hantverk.
Att ens jobb säger mer om en person än hundra artiklar i Rolling Stone borde vara självklart. ”It might get loud” visar att nyckeln till en rocklegend ofta sitter i de små detaljerna. Dokumentären saknar inte heller citat och ögonblick som platsar i ”Spinal Tap”. Sånt är obligatoriskt för att en dokumentär ska få kalla sig rock. Under eftertexterna står The Edge utomhus vid en grå, irländsk strand. Med stickad mössa, gitarr och förstärkare.
– Så du brukar komma hit ofta? frågar Davis Guggenheim.
– Yeah, det är min grej, säger The Edge. Att komma ut bland elementen och rocka loss med de där öarna.