Det finns hopp för vår ruttna pop-tv
Pop i svensk tv är ofta bara sorgligt. Men det finns alltid undantag. Serien ”Hitlåtens historia” på SVT väcker förhoppningar om att framtiden inte är en förolämpning mot licensbetalarna.
”Idrottsgalan” på SVT borde byta namn till det mer passande ”Likvakan”.
Showen är så inåt helvete död.
Och oavsett om dessa galor handlar om fotboll eller moderatbandy eller fia med knuff eller boule i grus så tar alltid musikunderhållningen priset.
I år var höjdpunkten Magnus Ugglas nidvisa om Norge, en mycket uggliansk version av Hasse å Tages originaltext. En pinsam trudelutt som Uggla framförde tillsammans med några damer som skuttade runt i lusekoftor och blonda peruker.
Jag tror inte att det dåliga och ogenomtänkta skämtet får norske längdskidåkaren Petter Northug att ligga vaken om nätterna tills vinter-OS börjar. Däremot misstänker jag att många tittare protesterar genom att vägra betala tv-licensen ett bra tag framöver. Eller så sparkade de helt enkelt in tv-rutan av välmotiverad ilska.
SVT är visserligen inte ensamma om att fördumma och bagatellisera musik. Etablerade tv-kanaler har överlag svårt att presentera goda och roliga och långlivade program om pop som går på djupet. Det är som om 90-talet aldrig hände.
Och de idéer som finns, inköpta eller egenproducerade, får antingen en dålig sändningstid – nåt som i alla fall spelade roll innan tv-kanalerna började streama programmen på nätet – eller en på tok för kort tid att växa och utvecklas.
Popmusik reduceras hela tiden till ett inslag i pratshower, breda underhållningsprogram om ditten och datten och de där förbannade idrottsgalorna.
Hoppet lever dock lite i skymundan.
På SVT fortsätter just nu den utmärkta serien ”Dom kallar oss artister” med en ny säsong som bland annat handlar om Markus Krunegård, Jenny Wilson och Björn Skifs. Och förra helgen hade även ”Hitlåtens historia” premiär i samma kanal.
Idén bakom ”Hitlåtens historia” är enkel. På en halvtimme berättas historien om en hit utifrån en detalj, anekdot eller story.
Första avsnittet handlade om Roxettes ”The look”, en tacksam historia om hur en kedja av slumpartade omständigheter och händelser ledde fram till att gruppen fick sin första USA-etta och blev ett världsnamn.
Roxette hittade bland annat soundet till albumet ”Look sharp” när en tekniker tvingades lämna inspelningarna på grund av ett benbrott. Och att ”The look” över huvud taget började spelas i amerikansk radio berodde i sin tur på att en amerikansk utbytesstudent som pluggat i Sverige tjatade på sin lokala radiostation i Minneapolis.
Utöver det visade de gryniga arkivbilderna från inspelningsstudion på 80-talet upp en kavalkad av omdömeslösa frisyrer och att Marie Fredriksson rökte lika mycket som reklamjuppisarna i ”Mad men”.
Den lilla dokumentären uppfinner knappast hjulet igen, men det är ett bra exempel på hur intressant tv kan bli när upphovsmännen tar sin journalistik på allvar. Teamet, som leds av producenten Magnus
Broni, har letat upp och intervjuat alla nödvändiga nyckelpersoner, inklusive den amerikanske utbytesstudenten Dean Cushman.
”Hitlåtens historia” väcker nya förhoppningar om en ny och stor och ambitiös tv-dokumentär om den svenska popens historia, nåt som märkligt nog fortfarande saknas. Ryktet säger att SVT planerade en liknande serie men att ett chefsbyte tryckte på stopp.
Förlagan borde i så fall vara nån av brittiska BBC:s hyllade musikdokumentärer som presenteras med jämna mellanrum. Drömmen vore att den svenska versionen är lika kunnig, passionerad, inspirerad och subjektiv som 90-talsklassikern ”Dancing in the street”, eller den senaste krautrock- och synthserien på BBC Four.
Det är bättre än en fantastisk idé.
Det är public service.
Fotnot: Avsnittet om ”The look” ligger kvar på SVT Play fram till den 16 februari.