Här är en film som får mig att tjuta ”iiiiiii”
Finns det ett ”Twilight”-fenomen för folk över 30 år?
Jo, filmen ”The social network”.
Inget kan få mig att springa fortare till en förhandsvisning.
Scenen skulle kunna vara hämtad från en fördomsfull skildring av Stockholms medelklass.
Två jäktade män med svettiga pannor korsar ett övergångsställe på Sveavägen i hisnande fart. (Nåja. Reds. anm.)
Båda jobbar som journalister och är ungefär 34 år gamla, plus moms.
Den ena är jag. Den andre har portfölj och heter Klas.
Min gode vän Klas, en stilig neuros från västkusten, erkänner villigt att han bär portfölj eftersom det får honom att se framgångsrik ut.
Han springer ungefär som Neil Tennant i Pet Shop Boys cyklar. Med rak rygg och portföljen i en exakt uttänkt vinkel från högerbenet.
Själv lufsar jag fram i kläder som jag nyss köpte på Åhléns. Jag tog på mig dem direkt i butiken eftersom jag fortfarande låtsas att jag jobbar för mycket för att hinna tvätta. Och det är väl också ett liv.
Superduo ligger bakom
Man skulle kunna tro att vi har bråttom till nåt viktigt, som att hämta barnen från dagis.
Men, nej, det är mycket värre än så. Vi är sena till en förhandsvisning av filmen ”The social network”.
Vi flämtar och flåsar och tittar oroligt på våra armbandsur.
När mållinjen, biografen Grand där Olof Palme såg sin sista rulle, närmar sig sätter Klas in en rasande slutspurt. Plötsligt ser det ut som om nån snabbspolar sketchen ”The funny walk” med John Cleese.
”The social network” handlar om Mark Zuckerberg, den omdiskuterade datanörden som startade Facebook.
Manuset är skrivet av Aaron Sorkin. Filmen är regisserad av David Fincher.
Och Sorkin och Fincher ... namnen borde hänga på väggen i vartenda svenskt hem. Inramade av blinkande neonlampor.
Aaron Sorkin ligger bland annat bakom tv-serier som ”Vita huset”, ”Sports night” och gravt underskattade ”Studio 60”. Hans omisskännliga dialoger är konstverk som får det mesta att kännas som en Marcus Birro-krönika om förorten: segt, trist och korkat.
Och David Fincher. ”Fight club”, där ensamma män bekämpar västvärldens obarmhärtiga välfärdstristess genom att banka sönder varandra till en färgglad smet av blod och ben, är vår ”Ung rebell” eller ”Mandomsprovet”. En klassisk generationsfilm.
Filmen är vårt Backstreet Boys
När Fincher och Sorkin arbetar tillsammans blir de ett livsviktigt popband. De är vårt Beatles. Vårt Backstreet Boys. Nåt som får mig och Klas att släppa garden och falsetttjuta ”i”.
Biosalongen är ovanligt välbesökt för att vara
en förhandsvisning. Garvade och rutinerade murvelspöken från alla större medier sitter redan i stolarna.
Om det var en film av M Night Shyamalan hade Haley Joel Osment tagit min hand och viskat med tårar i ögonen:
I see dead people.
Spelar skitstövel
Jag och Klas blir rikligt belönade för språngmarschen redan i första scenen. Den pingis-snabba dialogen mellan Zuckerberg och en förnärmad dejt sprakar och sprätter och får oss att ropa högt av lycka.
Resten av filmen kanske inte lever upp till våra sinnessjuka förväntningar, men det gör detsamma. Vi har ju äntligen fått se ”The social network”. Nästan först av alla, dessutom.
Efteråt är vi rörande överens om att Justin Timberlake borde fått större utrymme. Han spelar Napster-grundaren Sean Parker. En skitstövel som festar hårt och hämnas på sina fiender.
Vi älskar skitstövlar som festar hårt och hämnas på sina fiender. Framför allt om de är paranoida.
I filmen skyller Parker alla sina besvikelser och motgångar på sin ärkefiende, en viss Manningham.
Klas förstår genast att vi fått ett nytt uttryck som vi kan använda för att beskriva små och stora misslyckanden i vår egen vardag, ett internt skämt som få andra förstår – ”Manningham”.
En kvinnlig kollega står och lyssnar på vårt upphetsade tjatter. Hon suckar, säger att hon ska hämta på dagis och vänder på klacken.
Det är en kusligt perfekt bild av våra tonår. En kvinnas rygg som promenerar bort mot nåt större, vackrare och viktigare.
Klas tittar ner i marken, skrapar lite med foten i två sekunder och säger med tyst emfas:
– Kan det ha varit Manningham?
Åh, som vi skrattar.