Fiffigt sätt att ge igen på, Bråding

En gång i månaden får jag ett brev från min bank där de redovisar den senaste månadens korttransaktioner på mitt konto. Det är alltid förenat med både ångest och skam att titta på de här dumheterna. Så många huvudlösa utgifter. Det är ett svart-på-vitt-facit på all min idioti, ett svar på den fråga jag ställer mig varje gång jag är pank: “Vart tar alla pengarna vägen?”

Så i går. Jag sitter återigen och läser detta besked och är så illa berörd över informationen att jag både kisar och skakar på huvudet och mumlar “nej, nej, nej” flera gånger för mig själv. Dumheter stiligt staplade på varandra, uttryckta enbart i siffror och kronor.

Men så fastnar jag för en uppgift – en taxiresa från Arlanda som kostade 1 100 kronor. Ursäkta, men hur kan en taxiresa från Arlanda till Stockholm som i vanliga fall kostar 450 kronor plötsligt kosta över tusen? Jag ringer uppbragt till taxibolaget och frågar dem just detta. Nej, det kan de inte svara på, men kanske kan datumet för resan hjälpa? Det var kvällen den 5 mars.

5 mars, tänker jag, och försöker återskapa mitt liv, rekonstruera kvällen som en fiffig kriminalkommissarie i en riktigt bra deckare. Den 5 mars flög jag från Malmö till Stockholm. Jag hade varit med i SVT:s hyllade succéprogram “Grillad” och skulle vända hemåt. Jag tog en taxi från Arlanda och jag minns att jag delade den med Malin Berghagen, Mogge Sseruwagi och Sanna Bråding. Vi hade alla grillat Sanna

Bråding och understundom varit så elaka

att stämningen faktiskt var lite, ja, hur ska man beskriva den? Tryckt! Stämningen var tryckt. Jag minns att jag hade sagt något alldeles extraordinärt elakt om Sanna i programmet. Någonting i stil med: “Du spelade porrskådis i en film, vilket måste varit väldigt svårt med tanke på att du varken är porrig eller skådis.” Inte särkilt elegant, men så är det heller inte tanken att vara elegant i den här typen av program, inte sant? Men vi var vänliga mot varandra i taxin där, det var vi allihop. Kallpratade artigt på väg in mot stan, inflikade begåvade vänligheter om varandra när vi fick tillfälle.

När vi kommit fram till min adress i innerstan hoppade jag ut först av alla, men jag bad chauffören låta taxametern löpa vidare så att de andra kunde komma hem på mitt kortkonto. Härligt! Wow! Respekt! Vänliga miner och “tack, Alex, det var snällt” och jag som sa “asch, det var inget” och vi vinkade farväl och skildes åt.

Sen vet jag inget mer och jag sitter på mitt kontor och hummar och frågar mig: vad hände sen? Vart tog taxin vägen sen? Jag sätter mig maniskt framför datorn, jag går in på sajter, båda lagliga och olagliga, för att ta reda på var de här människorna bor egentligen. Malin Berghagen bor alldeles i närheten av min egen adress. Logiskt sett borde taxin ha åkt dit först av allt och släppt av henne. Och sen då? Jag ser att Mogge bor på Söder. Kanske åkte taxin sedan dit och släppte av honom? Jag kollar upp Sanna Bråding, kollar nyhetssajternas faktarutor om henne för att försöka lista ut var hon bor och satan jävlar helvete och skit! Jäntan bor i Orminge! Vet ni var det ligger? Inte jag heller! Jag vet bara att det ligger långt, långt utanför Stockholm. Ska man dit åker man inte lokaltrafik, man åker Swebus, förstår ni?

Och plötsligt klarnar allt. Sanna släppte av Berghagen och Mogge och åkte sedan muntert till Orminge med min taxi! Och jag knyter min näve i luften och på samma sätt som Seinfeld säger ”NEWMAN”, säger jag: “BRÅDING!”

I ett par ögonblick funderar jag på att ställa till ett helvetes liv om detta. Men efter några minuter kommer jag att tänka på grillningen och inser att den här taxiresan för 1 100 kronor faktiskt var ett ganska fiffigt sätt för Bråding att ge igen.

Bråding fick sista ordet. En sista hälsning som hon skickade till mig när hon smällde igen taxin ute i Orminge och som jag tog emot först i dag när banken kommer med sitt ångestbrev.