Spelningen är en av hela sommarens absoluta höjdpunkter
Per Bjurman om Viagra Boys på Bowery Ballroom i New York
NEW YORK. Svenska rockband har gjort bra spelningar i New York förr, men fan vet om något ställt till med lika oförglömligt stök som Viagra Boys på Bowery Ballroom.
Jisses vad bra.
Viagra Boys är en ny bekantskap för mig och jag får erkänna att namnet inte direkt lockar, det låter som, ja, jag vet inte…en nedspydd charter-bar i Benidorm. Men goda vänner ligger på om att de måste ses live, så när de fem stockholmarna en kvalmig söndag dyker upp på Bowery Ballroom på Lower East Side tar jag med min kompis Kajsa Kex och går dit och – får en liten chock.
Till att börja är det väldigt mycket folk och långtifrån bara svenskar; jag lyckas bara identifiera några få stycken och så har det inte precis varit varje gång akter hemifrån ”gjort” New York. Viagra-pojkarna har helt enkelt en egen publik här borta. Och den publiken är synnerligen förtjust. Under några särskilt rödglödgade ögonblick i den gamla källarlokalen på Delancey Street är det mer, och vildare, raj-raj nedanför scenen än jag kan minnas ens från Hives klassiska shower på Irving Plaza några kvarter norröver.
Smittar gör det också. Medan Kajsa Kex, som har mer civiliserad smak och redan på förhand deklarerat att hon aldrig varit på ”punkkonsert” förr, mest står och skrattar klentroget åt det hon bevittnar, blir jag riktigt tagen. Vi ser, tycker jag, ett riktigt jävla bra framträdande. Kvintetten har förträfflig hand med en massa olika former av larm, inte minst sådant med djupa rötter just i kvarteren runt Bowery Ballroom, och iscensätter emellanåt ett sväng så malande monotont, suggestivt och blytungt att det faktiskt svartnar lite för ögonen.
Sebastian Murphy hör också till de mer betagande scenpersonligheter jag haft nöjet att konfronteras med på länge. Inte precis mejslad som fotomodell men ändå i bar överkropp – vilket jag förstås finner sympatiskt eftersom det är tjugofaldigt sant i mitt eget fall… – skapar han den där kittlande, Lux Interior- och Iggy-i-Stooges-besläktade känslan av att precis vad som helst kan hända. Och i princip gör det väl det också.
– Fascinerande att se ändå, säger Kajsa Kex med en alltjämt lätt förskräckt uppsyn när vi kommer ut i kvällshettan igen och det är knappt så jag törs svara att jag precis upplevt en av hela sommarens absoluta höjdpunkter.