"Jag kan vartenda danssteg, varenda replik".

Ida Lithell om filmen över alla andra

Natt i mellersta Sverige i slutet av åttiotalet. Jag är ensam hemma, morsan är i Grekland och snackar färganalys med andra utarbetade russintanter och systrarna på nattliga äventyr de talar om än i dag.

Jag kan inte sova. Jag kan aldrig sova när jag är ensam i huset. På en hyrd moviebox samlar snyftrullen "Mitt Afrika" damm över inspelade avsnitt av Susanne Lanefelts knipgympa.

I rutan rullar eftertexterna till "Dirty dancing" för andra gången i natt.

Rewind. Vattenpaus. Kolla att dörren är låst.

Natten är en enda lång koreografi. "Dirty dancing" går på repeat tills morgonljuset låter mig sova. Jag kan varenda danssteg, varenda replik.

Det är det enda som förpassar demoner, lik i garderoben, albiner utanför fönstret och mördare under sängen till skuggsidan av mitt medvetande.

Jag tillhör generationen som inte bara överlevt ensamhet tack vare "Dirty dancing". Vi förvandlade skolkorridorer till uppvisningsrum för scener ur filmen. Vi kröp på alla fyra mot varandra med putande munnar och trånande blickar. Vi förstörde skolavslutningar med fruktansvärda dansshower inspirerade av Patrick Swayzes och Jennifer Grays utmanande rörelser men framförallt, vi fick en idealbild av hur kärleken skulle te sig.

I dag kan jag fortfarande filmens alla repliker utantill, även om vissa fått en annan innebörd efter graviditeter och andra äventyr. Och nu menar jag inte "Nobody puts Baby in a corner", utan snarare "I carried a watermelon".