Fejkad identitet är cyniskt & kallt

Förr om åren arbetade jag på ett produktionsbolag som bland annat gjorde ”Körslaget” på TV4 och varje fredag var det full kareta på redaktionen, det sprangs och tjoades och slogs i dörrar.

Mest sysselsatta var praktikanterna, som låg på golvet och målade skyltar.

”HEJA BROLLE” stod det på en. ”HEJA LOTTA ENGBERG” stod det på en annan.

De där skyltarna delades sedan ut på läktaren, så att det skulle se ut som om publiken var seriöst menande hardcore-fans som ägnat hela eftermiddagen till att göra skyltar för att visa sin obrutna kärlek till just sin idol.

En fullständigt oskyldig episod och kanske till och med lite rar, men den berättar något om tv-branschen och om hur tillfixad den är för oss som tittar.

”The sun al-ways shines on tv”, sjunger A-ha och så är det också, så vill pro-duktions­bolagen och kanalerna att det ska vara.

Själv är jag känslig för allt som inte är trovärdigt i tv. Jag kan bli irriterad över minsta småsak där det fuskas.

Till exempel: Nytt fall för de två strebrarna i ”Lyx­fällan”, de ska åka och hälsa på ett par som verkligen är illa ute. De kisar mot husen, ser till att adressen är den rätta och så knackar de på dörren och efter en stund öppnar bedrövad kvinna och bakom henne står lika bedrövad man. Och de börjar prata. Och så ser man plötsligt att paret har mikrofoner på sina bröst.

Jaha! Och hur fan gick det till då? Hallå! De har ju just träffats!

Allt det där är ju bara trams, men det är klart att det är lite allvarligare när folks innersta känslor är inblandade.

Att utge sig för att vara en annan, att kapa en kvinnas identitet på nätet och få en man att tro att hon är intresserad av honom, jag vet inte.

Det är ju både cyniskt och kallt.

Och solen fortsätter att skina på tv, kanske lite mer smutsgul än innan.