Var en stor låtskrivare, artist och antihjälte
Glenn Frey också.
Den klassiska rocken dör.
Man för man.
Det här kanske låter konstigt och opassande:
Men det var inte alltid lätt att gilla Glenn Frey.
På samma sätt som det inte alltid var lätt att gilla Eagles.
Både Frey och Eagles var själva antitesten till punk och alla motreaktioner på 70-talet och efteråt.
Eagles blev, tack vare sin enorma popularitet, en del av etablissemanget.
I USA var samlingsalbumet ”Their greatest hits (1971–1971)” länge det mest sålda albumet någonsin, till slut endast slaget av Michael Jacksons ”Thriller”.
Ibland kändes det som om gruppens enda betydelse var att spela rockdinosaurier som kommande generationer skulle spotta på och riva ner.
Finns det några tydligare symboler för 70-talets mest världsfrånvända excesser rockstjärnor än Eagles? Det skulle i så fall vara Led Zeppelin.
Eagles karriär går inte att separera från Glenn Freys. Han var en av gruppens grundare, ryggraden och lika ofta den kreativa motorn.
Bandets uppgång och fall mellan 1971 och 1980 är som en sedelärande roman. Medlemmarna började som idealistiska folk- och countryartister i Laurel Canyon och slutade som stenhöga och paranoida kokainmonster
utan mening, hem eller mål.
Bandet skulle, precis som alla andra, till slut återförenas och göra en serie av framgångsrika turnéer från 90-talet och framåt. Och på 80-talet byggde Glenn Frey även en egen hitspäckad solokarriär. "The heat is on" från filmen "Snuten i Hollywood" brukar än i dag få en framskjuten plats när 80-talet ska sammanfattas i en spellista på
Spotify.
Glenn Frey fick även in en fot i tv- och filmvärlden. Han har bland annat synts i tv-serien ”Miami Vice” och biosuccén ”Jerry Maguire”.
Men allt det bleknar jämfört med Eagles.
I den fantastiska dokumentären ”History of The Eagles” från 2013 försöker inte medlemmarna direkt dölja sina konflikter, sina galopperande egon, sina futtiga och interna bråk, bitterheten och fiendskapen. Allt ska ut.
Dynamiken i Eagles påminner om andra legendariska killband.
Gitarristen Glenn Frey och parhästen Don Henley på trummor är den dynamiska duon. De bestämde. Resten, och det blev några medlemsbyten och sårade själar genom åren, hade inte mycket att säga till om.
Henley framstår som den grubblande och svårmodiga konstnären medan Frey är den skrupellösa affärsmannen i kostym. Om det är sant eller inte spelar egentligen ingen roll.
Om någon hade plockat bort någon av dem skulle bandet ha gått upp i rök. Det vore som att sudda bort John Lennon eller Paul McCartney från The Beatles och Mick Jagger eller Keith Richards från The Rolling Stones. Vad blir det kvar då?
Och, åh, vilken musik Eagles gjorde. Vilken musik. De spelade inte bara in "Hotel California". De blev och var och personifierade västkustrock och americana. Punkt. Stämsången och melodierna har inspirerat allt ifrån oduschade och okammade americanaband i flanellskjortor till de franska houserobotarna i Daft Punk.
Glenn Frey står för solosången i flera av gruppens bästa låtar, däribland ”Take it easy”, ”New kid in town” och ”Lyin' eyes”. Det finns inget, varken före eller efter, som ens påminner om den finpolerade och obehagliga svartsjukan i ”Lyin' eyes”.
De mest älskade banden är inte alltid de mest sympatiska. Och i Glenn Frey har världen mist en stor låtskrivare, artist och antihjälte.