Kungen får skit trots att han har helt rätt
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Stackars kungen. Han får alltid skit – även när han har helt rätt.
Omvärlden har ju börjat tro att Sverige är som i Stieg Larssons och det övriga deckarundrets romaner.
Det är förstås inte särskilt synd om en man som är född med sådana privilegier, men lätt att vara kung kan det inte vara.
Så fort Carl XVI Gustaf ens bara piper något som inte är helt utslätat så tar antirojalister tillfället i akt och hackar sönder vår nedärvda och skattefinansierade statschef.
Nu har kungaparet varit på besök i Polen. Där pratade de om Stieg Larssons internationella superhit.
– Jag är förvånad att böckerna blivit en sådan succé. Kanske beror det på att Sverige inte tidigare har associerats med en sådan kriminell värld som Larsson skriver om. Jag är inte glad eftersom Larssons böcker är hemska snarare än muntra, sa kungen till tidningen Gazeta Wyborcza enligt svenska översättningar.
Kungaparet lade till att ”det är en annan bild av Sverige” och ”inte ett Sverige som vi känner igen”.
Genast blåste det skit. Bara i den här tidningen smockade kulturskribenten Martin Aagård på kungahuset om att det ”försökt glömma bort den svenska överklassnazismens historia” och kändisadvokaten Peter Althin körde ett banalt och råpopulistiskt ”de skulle behöva öppna fönstren och titta ut från sitt torn”.
Kungen känner inte sitt eget land, alltså? Trots att han sedan barnsben varit tvingad att resa runt till varenda jävla håla som någonsin öppnat ett köpcentrum?
Det är knappast troligt. Men i vilket fall så har Kungen och Silvia rätt.
Det är ett – för alla – välkänt faktum att ”det svenska deckarundret” gett upphov till en rad skildringar i internationell media om Sverige som ett dystopiskt, farligt, våldsamt land under den här rena, ordentliga och trygga ytan även i verkligheten.
Det är en lätt och bra story när man ska rapportera om Sverige. Men före- kommer det, verkligen, ett mord i månaden på Österlen? Knäcks det, verkligen, knäskålar på travkuskar en gång i veckan?
Speciellt Henning Mankells högkvalitativa verk sprider den dystopiska Sverigebilden, i synnerhet i England där ”Wallander” även sänds på tv i både Krister Henrikssons och Kenneth Branaghs skepnad. Sedan har vi Jens Lapidus gangsterorgier kring Stureplan, Liza Marklunds vardagsthrillers, Camilla Läckbergs mysdeckare och Leif GW Perssons mekaniska mordutredningar. Och några stjärnor till.
En kvalificerad läsare märker förstås att Stieg Larssons böcker främst är pastischer och drifter med action- och deckargenren, men svärtan är påtaglig. Och eftersom ”Millennium” både är störst och blir Hollywoodfilm så bidrar den starkt till den internationella Sverigebilden: Ett land fullt av skuggor, våld, korruption och hackers som kan karate (samt äter sinnessjuka mängder Gorbypizza).
Självklart känner inte kungen igen sig. Det gör inte heller en jättelik majoritet av befolkningen som på sin höjd drabbas av en ouppklarad cykelstöld.
– Man måste förstå att det är fiktion, som drottning Silvia påpekade alldeles självklart korrekt.
Ändå träffade en skitstorm kungaparet.
Och då får man en liten inblick i det komplicerade i att vara född till kung och försöka prata.