”Ett dygn här inne är helt okej”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-17
Nöjesbladets Zandra Lundberg testar det nya ”Big brother”-huset
Nej!
Det var min första tanke när min chef i förra veckan vände sig om mot mig på redaktionen och frågade om jag ville gå in i ”Big brother”-huset ett dygn.
Det ville jag inte.
I huvudet flashade det förbi obehagliga bilder på Linda Rosing i bastkjol och snubbar med tonvis av hårvax och snirkliga tribaltatueringar.
Dessutom har jag klaustrofobi och en släng av 24-timmar-om-dygnet-övervakningskamera-fobi.
Nu sitter jag här i ”Big brother”-soffan i det nya ”Big brother”-huset och frotterar mig med 13 andra journalister – och trivs rätt okej. Trots att det VERKLIGEN inte finns någonting att göra förutom att äta och prata.
”Big brother” är fascinerande på många olika plan – men det märkligaste måste ändå vara att folk faktiskt söker till den här dokusåpan.
Vi sitter här och diskuterar ”Farmen” och ”Baren” och ”Robinson”- Robban och tuggar på chips för att någon chef har beordrat oss att göra det – men i helgen väller det in ett nytt gäng som gått igenom flera castingar för att slutligen hamna i det här huset. Människor som kanske har sagt upp sig från sina kontorsjobb och eventuellt gjort slut med sina flickvänner eller möjligtvis pussat sina barn hej då för att – förhoppningsvis – kunna tillbringa 100 dagar under ständig bevakning av TV11.
Det övergår mitt förstånd.
I tisdags kväll tittade jag igenom gamla ”Big brother”-klipp på Youtube.
Linda Rosing hade släppts ut från huset efter sisådär 80 dygn och stod i studion med Adam Alsing. Hon skakade. Omtumlad och nykär och allt på samma gång så hasplade hon ur sig att hon hade ”hittat sig själv”.
Jag vet inte.
Snart har jag avverkat mitt dygn.
Jag har inte hittat mig själv.
Jag har ätit och pratat.
Om ”Robinson”-Robban.