Rata flummet och sätt punkt
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
”True detective” hade ett slut. Inget tjafs, inget flum.
Samma sak med säsongsfinalerna av ”Blacklist” och ”House of cards”. Vi fick svar.
Slutet är här.
Man kan kalla det ”Arkiv X”-taktiken. Minns någon ”Arkiv X”? David Duchovny och Gillian Anderson som letade aliens och konspirationer?
En väldigt bra serie som vi tröttnade på eftersom det snart blev uppenbart att skaparen Chris Carter inte hade en susning om vad han pysslade med. Han visste inte själv vem Cigarettmannen var. Han visste ingenting. ”Arkiv X” var ett stort pussel utan lösning. Men han lät oss tro att vi en dag skulle få svar.
Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” hade passat bättre än ”The truth is out there” som seriens slogan.
Vi tittar ständigt på tv-serier där det är uppenbart att manusförfattarna själva inte vet vad som ska hända. De vet inte ens om det blir en säsong till. Därför alla dessa öppna slut. Att man gör en cliffhanger, som i TV3:s James Spader-serie ”Blacklist”, inför säsong två (i höst!) är okej när de flesta stora frågor fick svar.
Jag tror inte ens att Matthew Weiner visste hur det skulle gå för Don Draper när han startade ”Mad men”. Nu har han slitit för att få ihop ett trovärdig slut, nu när det är den (definitivt?) sista säsongen. Något som ser ut som En Stor Tanke och metafor om den nya tiden, mansrollen och kommersialismen.
Vi i publiken har länge varit trötta på serier med mystiska inslag som inte förklaras och som bara förlängs. Som ”Lost”. För att publiken skulle komma tillbaka var man tvungen att lova att det kommer ett slut, en förklaring, ett svar.
Jag vet inte om svaret var tillfredsställande men ambitionen var nödvändig. Vi är dumma, men inte så dumma att vi ödslar vår tid när vi väl synat bluffen.
De smartaste tv-bolagen går numer ännu längre än ”Lost”. De lovar redan från början att det inte blir en säsong till. Det kommer att ta slut. Så var det med de två HBO-serierna ”True detective” och ”Fargo”. Blir det fortsättningar så blir det med helt andra skådespelare och andra fall.
Det blir så mycket större konst så.
”True detective” hade en plan från första scenen i Louisianas träsk till finalen utanför sjukhuset. ”Minns ni? Minns ni ilskan, besvikelsen?”, skrev Kristofer Ahlström i DN förra veckan (och spoilade hur det gick – passa er för att läsa texten även om den är utmärkt). ”En temamässig u-sväng”, menade han. Själv anser jag att logiken och utvecklingen, särskilt i backspegeln, var glasklar.
Ahlström avskydde slutet, jag älskade det. Men vad man än tyckte så var det ändå ett slut. De vågade ha ett budskap. Serien ville säga något och stod för det. Övertydligt? Ja, kanske. Men hellre det än kvasikonstnärligt flum.
Jag tycker inte ens om det briljanta slutet i ”Sopranos”. Vad hände egentligen efter att Journeys ”Don’t stop believin’” tonat ut? Fick verkligen kräket överleva? Det får vi aldrig veta eftersom James Gandolfini dog, annars hade det kommit en fortsättning om 20 år när HBO behövt klirr i kassan. Det är problemet med öppna slut. De är inga slut, de är en kommersiell bakdörr.
Det är skönt nu när vi vet att slutet är nära, bara några avsnitt bort.