Så lätt ödelägger hon den perfekta dagen i Hollywood
HOLLYWOOD. Det är en sån där osannolik, fantastisk dag som nästan aldrig infinner sig i Hollywood.
Men just den här fredagseftermiddagen med Zac Efron är den faktiskt på väg att göra det.
Då ödeläggs allt av en polska.
Himlen är molnfri. Det är 28 grader i skuggan.
Båtarna – snarare flytande vardagsrum – ligger stora och vräkiga utanför ultralyxiga Ritz-Carlton i Marina del Rey.
Tjejernas idol Zac Efron är på ingång.
Skådespelaren som har huvudrollen i kommande ”Charlie St Cloud” har aldrig gjort sig känd för särskilt livfulla intervjuer.
Men i dag – i svart åtsmitande tshirt, Rafael Nadal-biceps och stajlad sängkammarfrisyr – är det som om sommarvädret påverkat också honom.
Frikostigt bjuder han på anekdoter om hur han lärt sig överlista paparazzi och skyr inte frågor om flickvännen Vanessa Hudgens en enda gång.
När vår tid är ute händer det som aldrig händer i Hollywood.
Han vill fortsätta konversationen.
Pr-personen pekar med spelat pokerfejs på klockan.
– Nåja, några minuter har vi väl ändå över, säger Efron med en ton som visserligen är vänlig men ändå vittnar om att han inte vill bli motsagd.
Pr-tomten rodnar generat och retirerar baklänges ut ur rummet.
Efteråt, vid ett bord på terrassen, kan jag inte låta bli att tycka att det här jobbet ändå är härligt ibland.
Då närmare sig en äldre kvinna från Polen. Jag har träffat henne i filmsammanhang tidigare. Nu är hon gravallvarlig.
Kvinnan: (tung polsk brytning, tyngre än Carl-Henric Svanbergs BP-svengelska): Dricker du, Magnus?
Jag: Vad menar du?
Kvinnan: KRÖKAR du?
Jag: Menar du varje dag?
Kvinnan: Ja. Varje dag. Ja!
Jag: Nej, det gör jag inte. Hurså?
Kvinnan: Ibland ser du så trött ut. Väldigt, väldigt trött.
Jag: ???
Kvinnan (med uppriktigt bekymrad min): Min exmake var alkoholist. Han hade mycket trötta ögon.
När hon går sitter jag sänkt kvar, med uppenbart trött (alkoholiserad) uppsyn, och funderar över detta rättframma besked.
Det dröjer inte länge förrän jag vill ställa in morgondagens planerade tennispass, riva gymkortet i tusen bitar och aldrig mer springa varven runt konstgjorda Lake Balboa.
För det tycks ju ändå inte hjälpa.
I stället åker jag hem och googlar, ”så slipper du trött uppsyn”.
Sen skriver jag det här – medan jag sippar ett glas kallt, vitt vin.