Konsertpublikens egon behöver mental vård
Markus Larsson: Om du tror att du är mer intressant än Grace Jones på en festival har du problem.
Telefoner har i stort sett ersatt applåder på konserter.
Det intressanta är att tekniken även har gjort publiken mer självupptagna än artisterna.
Det slår mig en bit in i konserten med Tool.
När det amerikanska metalbandet spelar i Stockholm syns det inte till några telefoner på Tele 2 Arena.
Bandet vädjar att folk ska låta bli sina skärmar och fansen lyder. Vakterna blinkar ilsket med ficklampor på alla som försöker att fuska. De flesta väntar artigt på att filma sina idoler till sista låten ”Stinkfist” när sångaren i Tool säger varsågod, gå loss, men inga blixtar eller kameralampor, tack.
Atmosfären blir lugnare och mer koncentrerad i en arena utan telefoner. Och här kommer en till åsikt från bronsåldern:
Det är svårt att inte tycka om det. Idén har i alla fall en nostalgisk charm.
Tool är ett undantag. De största artisterna har i många år anpassat sig efter publikens skärmar, och inte tvärtom. På många sätt har mobiltelefoner ersatt applåder.
När Taylor Swifts senaste turné når en ny stad tar hon inte bara över en arena. Hon tar över hela bredbandsnätet. ”The eras tour” börjar och slutar inte med att Swift går på och av scenen. Fansen fortsätter att lägga upp klipp där de diskuterar stora och små detaljer från konserterna på alla digitala plattformar. Taylor Swift gömmer själv olika påskägg i showen i låtar och klädval som gör att febern aldrig avtar utan stiger.
Dialogen mellan henne och publiken skapar ett eget ekosystem där telefonen och dess användare står i centrum. Illusionen av att just fansen blir en del av showen och bandet, det viktigaste instrumentet, har sällan varit starkare. Taylor Swift är mer än en popstjärna. För hennes publik är hon ett socialt nätverk där ingen vill logga ut.
En konsekvens märktes på Friends arena i maj. Allt fler i publiken filmar sig själv.
Fenomenet växer inte bara hos Taylor Swift. Trenden var lika stark på den grovt försenade konserten med Nicki Minaj på Avicii Arena. Samma sak märktes också när Post Malone spelade på festivalen Lollapalooza i Stockholm ifjol. Just Post Malones betydelse för festen framför största scenen gick att ifrågasätta. Var han viktig eller försumbar? Ozzy Osbourne fick ändå högsta jublet, och han syntes i en video. Och när Grace Jones tog på sig sin vackraste dödskallemask på festivalen Rosendal Garden Party stod tre fryntliga damer i min ålder, plus 47, framför mig och filmade sig i olika omgångar.
Detta brukar att kallas för ”main character syndrome”, huvudpersonssyndrom. En modern omskrivning och hashtag för narcissism. Den viktigaste personen i alla sammanhang är jag, jag själv och jag igen. Vilket är en förutsättning för sociala mediers, techjättarnas och din telefons framgångar.
Den mest miserabla konsekvensen är att folk kastar saker på artisterna. Bebe Rexa, Pink och Veronica Maggio är tre exempel som har tvingats skälla ut sina fans från scenen. Att störa gig har alltid varit en självisk handling. Är det någon som tror att den drivkraften slaknar om den belönas med TikTok-klipp, likes och kommentarer?
Allt är content. Verkligheten betyder ingenting.
Människan kan på längre sikt leva i en framtid där publiken är mer självupptagna än artisterna. Eller, för den delen, journalisterna.
Vi kanske redan är där. Hur artisterna ska bete sig när de reduceras till bifigurer? Vad blir poängen i så fall med konserter i dess nuvarande form? Det är lika svårt att svara på som det är fascinerande.
En sista åsikt från bronsåldern:
Om du tror att du är mer intressant än Grace Jones på en festival har du problem.
Tveka inte att ringa en psykolog.