Samiska stygn ställs äntligen ut stort

Som 65-åring fick hon sitt genombrott. Nu visas Britta Marakatt-Labbas poetiska broderier för första gången stort på hemmaplan i Kiruna, Sapmí – därefter på Moderna Museet i Stockholm.

På Nasjonalmuseet i Olso, som ställde ut henne stora retrospektiv allra först, vandrade hon igenom utställningen en gång.

– Jag gick där och tänkte, ”åh, vissa perioder har varit jobbiga, det här vill jag inte se”. Jag tänkte ”har jag gjort allt det här, alla stygn, under 40–50 år?” Nu får jag gå där igen, säger hon.

Britta Marakatt-Labba har alltid velat öka kunskapen om det samiska, men det egna livsverket i sig väcker ingen känsla av stolthet, berättar hon, det kan däremot reaktionerna från betraktarna göra.

– Det finns så mycket fördomar i världen mot det som man inte känner till. Men om de som kommer hit får med sig en gnutta av vår kultur och blir intresserade – då blir jag stolt.

Storslagenhet

”I stjärnornas fotspår” heter utställningen men också ett helt nytt beställningsverk som hon broderat till just Kin museum i Kiruna. Det föreställer en kvinna som åker släde efter en vit ren under Vintergatan, inramad av små figurer inbäddade i samiska textilier – ranor. Bilden andas trygghet och storslagenhet och är sprungen ur en tid då samerna navigerade efter stjärnorna.

– Man hade inte gps, säger Britta Marakatt-Labba vars familj har följt sina renar till den norska delen av Sapmí.

Utställningens centrala verk är dock det 24 meter långa panoramabroderiet ”Historjá” som för första gången visas som det var tänkt – i en cirkel, som på väggarna i en stiliserad kåta. Broderiet blev hennes internationella genombrott på Documenta i Kassel 2017 då även den svenska konstscenen upptäckte henne. Här skildras samisk historia och mytologi, liksom upproret i nordnorska Kautokeino 1852 efter vilket två samer halshöggs.

– Det 170 år sedan exakt nu, i helgen hade man en minneshögtid i Alta. Det är inte så många år sedan som deras kvarlevor fick komma tillbaka dit, nu är de begravda där och det var väldigt fint och värdigt, säger hon.

”Konstnärs plikt”

På Bokmässan i Göteborg medverkade hon i den samiska temasatsningen, men inte på det kritiserade seminariet där vissa beskrev samerna som en ”privilegierad minoritet”.

– Det drar ju ner en. Men det är en konstnärs plikt att jobba vidare. Vi ska jobba på och visa hur det vi har kan tillföra något till andra, inte minst hur vi tar tillvara på naturresurser och annat.

Nu hoppas hon att folk från hennes gamla hemby Idivuoma besöker Kin.

– De kanske inte går på konstutställningar i vanliga fall. Jag vill att de ska se att det inte är så märkvärdigt.