Mark Levengood berättar med självironi och humor som är fullkomligt lysande
Jan-Olov Andersson om ”Stjärnorna på slottet”
Man tror kanske att man vet det mesta om Mark Levengood, utom varför han pratar med den där Mumin-dialekten, som blivit hans signum.
Just det vet jag nu.
Även annars gav hans ”Stjärnorna på slottet”-avsnitt tveklöst en mer mångfacetterad bild av honom.
Det bör kanske klargöras direkt:
Jag har en lite kluven inställning till Mark Levengood.
Nu när han och Jonas Gardell har gått skilda vägar, hör man många prata om vems sida man står på, som om man tvunget måste välja. Det måste man ju inte, men… je suis Gardell.
För ända sedan en tv-recension jag skrev för rätt många år sedan, har jag uppfattat Mark Levengood som onödigt snarstucken. Han var programledare, varken för första eller sista gången om jag minns rätt, för Svenska hjältar-galan. Den som Aftonbladet arrangerar varje år och som brukar sändas i tv, ibland har det varit TV3, ibland TV4.
Som tur var, var den galan precis lika hjärteknipande som den brukar vara. Och Mark en suverän programledare. Proffsig och empatisk. Så det blev en positiv tv-recension. Förutom att jag tyckte han hade gjort några alldeles förskräckliga klädval.
(När han inte har kostym, har han ibland gjort just det, bara sådana kläder en Peter Siepen kan älska).
Min kritik föll inte så väl ut hos Mark. Han hade långvariga diskussioner med någon ansvarig chef på tidningen att han därför inte längre ville leda galan. Fast det gjorde han till sist ändå. Vad vet jag, kanske hjälpte jag till att höja hans gage…
Jag har också, i hans programledarskap, blivit ganska trött på alla historier om fastrar, mostrar och gud vet vilka släktingar och historier kring dem han har dragit. Påhitt, har jag tänkt. Och alla dessa märkliga släktingar var hur som helst frånvarande i berättelsen om hans liv.
Snarare har han haft en uppväxt i en ganska dysfunktionell familj av ett slag så att man mest bara vill ömma lite grann för honom.
Född på en militärförläggning i USA, då pappan var marinsoldat. Ett tag tjänstgjorde han i Finland (han trodde han skulle bli skickad till Fiji-öarna, berättade Mark) och där träffade han Marks mamma Anja. Som var finlandssvensk. Där har vi förklaringen till Mumin-snacket. Annars borde ju Mark rimligtvis ha pratat finska med amerikansk brytning, innan han kom till Sverige i tonåren. Hade mamman varit helt finsk, hade han kanske pratat som Victoria Silvstedt i dag…
Nåväl, mamman gillade inte livet på den amerikanska militärbasen och när pappan skickades till Vietnamkriget, drog hon därifrån, hem till Finland, med barnen.
Där träffade hon så småningom en ny man, som Mark visserligen (lite märkligt) kallade för pappa, trots att de aldrig verkar ha tyckt om varandra och styvpappan pucklade även på Mark med jämna mellanrum.
Mamman började dricka. Mark upptäckte att han gillade killar mer än tjejer, hade ett förhållande med en kille som sprack och det var inte lätt på den tiden då homosexualitet länge var olagligt i Finland.
Mark gjorde tv i Finland som väldigt ung. Flyttade till Sverige och kom hit mitt under det som då kallades bögpesten (aids). Bodde på ett tyglager i Solna och var tvungen att besöka ett badhus i Gamla Stan av hygieniska skäl. Där träffade han Jonas Gardell, som strax senare skulle bli en offentlig person. Och the rest is history…
Se själva på SVT Play, för Mark Levengood berättar med en självironi, humor och detaljrikedom som är fullkomligt både lysande och berörande, till skillnad från min snabbspolning några rader tidigare.
Det var kul att få se några bilder där Mark Levengood hade hår. Då såg han inte alls ut som Ingemar Stenmark.
Det hade varit kul att få veta lite mer om kontakten med pappan i USA, nu 84 år och nykär. Känns som att under sin ibland lite trasiga uppväxt hade pappan kunna vara en positiv kraft.
Det hade varit väldigt kul att se alla syskonen Levengood sitta och digga till den lite oväntade gemensamma favoriten Meat Loaf.
Men man kan inte få allt.
Och vi ska aldrig, verkligen aldrig, glömma vilken betydelse och vilken positiv kraft Mark ihop med Jonas Gardell har haft och har varit för att öka förståelsen för hbtqi-personer i Sverige.