Berömda rum: Chelsea Hotel
Publicerad 2021-07-24
Ska man tala om berömda rum i kulturhistorien kan få platser mäta sig med konstnärstillhållet Chelsea Hotel i New York.
Här, i den röda tegelbyggnaden från 1800-talet, finns till exempel rum 205, där poeten Dylan Thomas drack så mycket whisky att han dog. Eller 211, där Bob Dylan satt vaken om nätterna och skrev ”Sad eyed lady of the lowlands” om sin fru Sara. Han lär också ha skrivit ”Just like a woman” och ”Leopard-skin pill-box hat” om sin romans med grannen Edie Sedgwick, som bodde i 442 innan hon råkade sätta eld på rummet.
Här bodde Patti Smith och Robert Mapplethorpe. Här utspelas Andy Warhols film ”Chelsea girls” och Nicos låt med samma namn. Det var här som avantgardisten Yves Klein skrev sitt Chelsea Hotel-manifest. Det var här Madonna bodde när hon kom till New York och hit hon återvände för att göra fotoboken ”Sex”. Det var i en av hotellsviterna som Sid Vicious misstänks ha mördat Nancy Spungen.
Klåpare med skrivmaskiner
Vi kan rabbla vidare. Få andra byggnader har figurerat, huserat och inspirerat så mycket i kulturhistorien som det ikoniska hotellet. Historierna är många – och kanske lite uttjatade. Vad vi däremot aldrig får höra om är hur mycket skräp som Chelsea Hotel rimligtvis borde ha gett upphov till.
Hur många klåpare med skrivmaskiner lär inte ha checkat in efter att de läst Arthur Millers beskrivning av inrättningens ”oamerikanska” atmosfär från när han slickade sina sår i rum 614 efter skilsmässan från Marilyn Monroe?
Hur många helt oläsliga böcker måste inte ha blivit skrivna i Jack Kerouac och William S Burroughs gamla rum av författare som förgäves hoppades på att det var i väggarna som den litterära magin satt?
Hur många helt talanglösa låtskrivare måste inte ha känt sig som äkta rockbohemer bara för att de råkat sitta på just den där obäddade sängen där Janis Joplin sög av sin granne Leonard Cohen i låten ”Chelsea Hotel no 2”.
Tanken svindlar.
Genomgår lyxrenovering
I dag genomgår Chelsea Hotel en lyxrenovering – trots protester från de långtidsboende excentriker som fortfarande finns kvar.
Framtiden är oviss, men hur det än går kan vi nog vara tryggt förvissade om att Chelsea Hotel fortsätter att inspirera turister, och kanske ett och annat storverk, i ytterligare 100 år.