Bristen på Bruce ruinerade mig

Helena Trus

Läs Helena Trus krönika

Under Bruce Springsteens sju dygn i Stockholm luftade han knappt gitarrfingrarna på Stockholms gator.

Därför blev jag ruinerad.

Bruce Springsteen, The Boss, verkar onekligen gilla hotellrummet på Grand Hôtel (eller Grand Ho som det till och från har hetat då tre bokstäverna på taket ibland slutar att lysa).

Den slutsatsen kan man väl dra av att han sedan i tisdags natt, då han anlände till Stockholm, har stannat just på rummet, alternativt åkt ner några trappor till hotellets gym.

Under de två första dagarna vid hotellets entré, i form av en snurrdörr , tänkte jag att ”nu, nu kommer han ut”.

De tre resterande dagarna kände jag hur blodcirkulationen stannade, celluliterna växte till liv, hur Bruce-hoppet gick ut genom bildörren.

Under timmar har jag suttit, suttit och suttit lite till i en bil och stirrat. Alternativt hängt i Grand Hôtels lobby.

Det var där hushållskassan rök. Man kan säga att Bruce ickeförmåga att ge sig ut på stan lämnade spår (eller hål) i plånboken efter ett högt antal beställda cappuccinons á femtio kronor, en fjuttig toast för närmare två hundra kronor, en dyr caesarsallad (som jag för övrigt reagerade konstigt på) och ett antal flaskor bubbelvatten som också gick under kategorin ”over priced”.

The Boss fick mig att gå back på kuppen. Och för vad.

En vink genom den tonade bilrutan. En skymt av hans kroppsbyggnad genom fönstret till hotellets restaurang.

Annat fick kollegan Klas Granström, som såg bossens biceps, kände hans svettlukt (kan vara utan) och myste i omklädningsrummet på Grand Hôtels gym då sångaren var inlindad i endast en vit frottéhandduk som skylde hans mest privata delar.

Jag fick nöja mig med Little Stevens varma högerhand som slöt om mina i samband med det här svaret (efter hans tredje kväll ute på Stureplans innekrogar): ”Om jag hade fått fortsätta vara krönikör för Aftonbladet – då hade ni fått ta en bild på mig här inne”.

Gillar inte när folk spelar svåra.