Kent: Vi älskar att vara dryga
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-28
Kent om nya albumet, nätterna i Berlinstudion – och om att uppfattas som stroppar
BERLIN Skiter Sveriges största rockband i om de uppfattas som dryga?
Och hur är det att vara en pappa på permission?
Nöjesbladet reste till Berlin för att träffa albumaktuella Kent.
Vilka tror de att de är?
Klockan är 12.20 och jag har inte hunnit längre än till Arlanda förrän jag stöter på medlemmarna i Kent.
Bekväma med varsin öl i handen sitter de och tittar ut över terminalen.
Om drygt tre timmar ska de hålla en pressträff i Berlin.
Det är dit jag är på väg. Och det är dit Kent är på väg.
Frågan är: Varför åka till Berlin för att träffa ett svenskt band som är i Sverige?
Bakom röda draperier
– Kollade man ut där såg man kulsprutetornen och muren, säger sångaren Jocke Berg och pekar mot ett av de gigantiska fönstren i lokalen.
Nu ser man ingenting. Stora blodröda sammetsgardiner skymmer utsikten över Berlin.
Stolarna vi sitter på är klädda i liknande tyg och väggarna i rummet är belysta i samma färg.
Vi är ett trettiotal journalister från Skandinavien som tagit oss till Meistersaal i den legendriska Hansastudion i gamla Västberlin för att lyssna på Kents nya album ”Röd”.
Studion fanns i bandets drömmar redan inför inspelningarna av ”Isola” 1997. Men den gången fick medlemmarna nöja sig med att strosa förbi och fantisera om att Iggy Pop kanske ätit en korv på bottenvåningens restaurang någon gång.
Revanschen kom i våras. Under en tvåveckorsvisit spelade Kent in åtta av totalt elva albumspår här.
– I foajén har jag lagt mycket av sången. Det är också där David Bowie sjöng in legendariska ”Heroes”, förklarar Jocke Berg.
Efter uppspelningen slår vi oss ner vid ett bord. Snart ansluter gitarristen Sami Sirviö.
”En eon av tid”
Förra plattan var det USA, nu Tyskland. Varför lämnar ni Sverige för att spela in?
Jocke: Du vet, hemma kommer posten och räkningarna och familjen. Så vi åker till en plats i två, tre veckor och gör allt som kräver inspiration. Två veckor här är en eon av tid för oss. Som två månader i ungkarlstid, haha.
Så när ni satt där på Arlanda och drack öl var ni ett gäng pappor på permission?
Jocke: Ja, det är klart att det är så. Det är väl en klassiker att ta en öl på planet. Men visst, det är inte riktigt som det var förr, även om vi aldrig levt den där rock’n’roll-myten fullt ut.
Du fyller 40 i vår, hur är det att åldras som Sveriges största rockband?
Jocke: Jag är ganska bekväm i det. Med start från förra skivan har vi haft det bättre och roligare i bandet än någonsin tidigare. Vi har kommit över alla interna tonårsbråk vi haft. Bandet är viktigare nu är någonsin, det är liksom för sent för att backa ur och börja utbilda sig.
Hur var livet i Berlin, det är en stad med mycket klubbar till exempel?
Jocke: Ja, tanken var att vi skulle kunna gå ut och ta en bärs på kvällarna, men det blev inte så. Vi satt i studion till halv tre varje natt. Samtidigt var det bra att känna att det pågick något runt om oss som vi missade. Det är en fin känsla att bygga frustration ur.
”Största komikerna”
Fredrik Virtanen skrev nyligen en krönika om att alla landets stora artis
ter är sura. Själva grunden till den iakttagelsen var ni.
Jocke: Han använder ofta oss som exempel. Jag tycker han borde släppa sin jävla fixering.
Har ni förståelse för att folk tycker ni är sura?
Sami: Nej. Alla som vi jobbat med och de som träffat oss säger att vi är de största komikerna.
Jocke: Haha, det är sant! Det finns en hel del humor i det vi gjort, men folk hör inte det eftersom vi varit så jävla seriösa tidigare. Det finns ju en 90-talsironi bakom mycket av det vi gör.
Men varför åka helikopter till Hultsfred eller skicka pressbilder på sig själv i borgerlig 1800-talsmundering, om man vet att folk kommer att uppfatta det som drygt?
Sami: Då har man ju lyckats. När folk tänker: ”Vilka tror de att de är som står där i medeltidskläder?”.
”En klassiker”
Ni har inget emot att uppfattas som dryga?
Jocke: Nej, jag älskar det. Helikoptern i Hultsfred är ju en klassiker. Det var så jävla roligt och det var bara därför vi gjorde det.
Att kalla till pressträff i Berlin är det ytterligare ett exempel?
Jocke: Det finns det faktiskt en kulturhistorisk gärning bakom. Det har gjorts så fantastiska saker i det här rummet och det är viktigt att man visar det. Men om folk tänker: ”Who the fuck do they think they are?” så är det underbart. Jag älskar den grejen.
Efter samtalet lämnar jag Hansastudion. Det är 15 timmar kvar tills mitt plan lyfter hem till Sverige.
Jag delar det med Kent då också.