”Glee” har blivit en räddningsplanka för hela skivindustrin
När serien drog i gång var de tysta, blyga och lite vilsekomna.
Nu har Lea Michele, Chris Colfer, Amber Riley och Matthew Morrison solokarriärer, filmjobb, böcker, egna parfymer, klädlinjer och uppträder för Barack Obama.
Tre år med Glee har sina fördelar.
Gänget har bjudit undertecknad och en handfull andra internationella journalister till inspelningslokalerna på Paramount Studios.
Efter en frukost i det som i serien är körsalen lämnar vi inspelningshangar 15 för aulan i hangaren intill.
Aulan specialbyggdes när det stod klart att ”Glee” skulle överleva mer än en säsong.
Det var aldrig självklart.
När programidén först presenterades dömdes den ut av en i stort enig bransch. Bara en chef såg på det på samma sätt som utvecklaren Ryan Murphy (som tidigare hade skapat den helt annorlunda ”Nip/tuck”).
I dag har vi facit. Förutom tittarsuccén har ”Glee” blivit något av en räddningsplanka för båda skivindustrin och amerikanska skolors musikutbildningar eftersom den dels ökat musikförsäljningen, dels visat på vikten av konstnärliga ämnen.
Framgången kan förklaras med Murphys vision.
Bakom hans programidé doldes inget beräknande om vad som skulle funka. Snarare ett brinnande intresse.
Med ett utseende som skulle kunna misstas för REM-sångaren Michael Stipe är 46-åringen i röda lackskor, jeans, rosa skjorta och kamouflagejacka den första att medge att ämnet ligger honom varmt om hjärtat.
– Jag hade artistdrömmar som barn men aldrig talangen.
– Jag får leva ut dem på det här sättet i stället, säger han.
När Michele tillsammans med Darren Criss äntrar scenen för en duett lutar sig Murphy tillbaka och njuter belåtet av showen.
Efteråt ansluter hela ensemblen. Vi sitter i bänkraderna och reflekterar över de tre år som serien tacklat musik, sex, droger, tonårsgraviditeter och homosexualitet.
När skådespelaren senare rabblar kommande projekt skakar både Jenna Ushkowitz och Darren Criss på huvudet, som om de knappt tror att det är sant.
Ändå är det kanske Lea som fångar det bäst.
– Jag är en halvjudinna från New York som alltid fick höra att jag inte var söt nog för att spela söt, att jag borde operera om näsan och att jag aldrig skulle få något tv-jobb.
De andra nickar instämmande när hon sätter det i ett större sammanhang.
– Förhoppningsvis visar det unga tjejer att så länge man tror på sig själv och sin inre skönhet kan allt hända.
