En film att älska – med en titel att hata
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
Alla tycks älska filmen. Och hata den svenska titeln.
Sällan har en film väckt så starka känslor redan före den svenska premiären som åttafaldigt Oscars-nominerade ”Du gör mig galen!”.
Filmen – med svensk premiär onsdag 27 februari – kan med lite god vilja sorteras in i facket romantisk dramakomedi, om än med rätt mycket svärta, då de tre huvudpersonerna – spelade av Bradley Cooper, Jennifer Lawrence och Robert De Niro – alla lider av psykiska störningar.
Själv var jag som i ett lyckorus efter att ha sett den.
Och jag tror faktiskt inte jag har hört en enda människa som har sett den tycka något annat än att det är en underbar film.
Men lika positiva som de är till filmen, lika negativa är de till den svenska titeln. Den har hånats i parti och minut i krönikor, recensioner, notiser och i sociala medier.
Originaltiteln är ”Silver linings playbook”. Samma som förlagan, 39-årige Matthew Quicks hyllade debutroman från 2008.
En titel som dock inte säger ett smack för typ 99 procent av alla svenskar. Silver lining kan översättas med att ha en slags guldkant på tillvaron. I filmen finns ännu en betydelse.
Hos distributören Noble Entertainment berättar man att den svenska titeln verkligen föregicks av långa diskussioner, med många namnförslag som prövades på olika testgrupper. Originaltiteln uppfattades av dem som för svårbegriplig och intetsägande.
Och ”Du gör mig galen!” må kanske låta som namnet på en lite lökig Adam Sandler-komedi, men har onekligen viss bäring i det här fallet, då det handlar om personer som omgivningen i filmen betraktar som just lite ”galna”. Det är för övrigt också en replik i en scen i filmen.
När Matthew Quicks roman kommer på svenska nästa vecka, får den också samma namn som filmen.
Jag blir kärringen mot strömmen som tycker ”Du gör mig galen!” faktiskt är en rätt lyckad svensk titel på årets bästa film …