Jan Johansen blev elak när han slutade dricka

Zandra Lundberg

Frun bad honom börja med spriten igen

Jan Johansen tog sig ur missbruket.
Då kom nästa kris.
– Nu var jag tvungen att jobba med alla känslor som jag tidigare tryckt undan med alkoholen, berättar Jan Johansen.

I boken på bordet framför honom ligger allting som har gjort ont.

Jan Johansen, 47, berättar sin historia rakt och ärligt.

Om rattfyllor, kokain och otrohet.

Det är inte vackert, men det är sanningen.

– Jag behöver vara helt ärlig mot mig själv och ska jag sätta ihop en självbiografi kan jag inte försköna saker. Det är sanningen som hjälper mig från att ta ett glas vin. Om jag gör det i dag förlorar jag all trovärdighet och min familj. Då är det bra att påminnas om hur jag förlorade kontrollen förr.
Jan pausar.

– Nu har jag biktat mig, det ligger där på bordet. Det var jättejobbiga år, men jag har gått igenom dem. De är inte försvunna, de finns i mitt bagage, men de är utrensade ur min själ.

Det är fem år sedan han slutade dricka.

Bad honom dricka igen

Jan Johnsen gick med i anonyma alkoholister och berättade drygt ett år senare öppet i media om sitt missbruk.

Där skulle man kunna tänka sig att hans problemkantade år var över.

Men så enkelt visade det sig inte vara.

Efter ett halvt år bubblade det upp nya, helt oväntade känslor. Jan var snudd på deprimerad. När han försökte ventilera sina problem med sin fru Pia stötte han på missbelåtenhet. Hon upplevde att han blivit mer och mer egocentrerad, allt kretsade kring honom – hela tiden.

I boken beskriver Jan när det var som allra värst. Då skrek Pia till honom:

– Jag har god lust att ställa fram den där jävla flaskan igen. Du var i alla fall snäll och glad när du drack, inte sur och elak som du är nu.

Det visade sig att det var nu det verkliga arbetet började.

– Nu var jag tvungen att jobba med alla känslor som jag tidigare tryckt undan med alkoholen.
Jan har gått i terapi på egen hand, men även i parterapi tillsammans med Pia. Dessutom går han regelbundet på AA-möten.

– Jag fortsätter jobba med mig själv hela tiden, jag går inte i någon terapi just nu, men jag kommer nog att säkert att göra det längre fram. Det behövs alltid. Men det är viktigt för mig att ta en dag i taget.

Jan Johansen har efter utredningar från läkare fått reda på att han har ”en lightversion” av adhd. Något han länge misstänkt.

– Jag är hyperaktiv, bra på att starta upp saker men inte lika bra på att fullfölja dem. I dag försöker jag göra klart mina projekt, men främst: tänka efter mer än en gång innan  jag hoppar på någonting nytt.

”Tar en dag i taget”

Stödet från Pia under har betytt mycket från dag ett.
Paret träffades 2001.

– Utan henne skulle jag fortfarande ha druckit i dag. Jag är ledsen över att jag försatt familjen i de situationer jag har gjort. Att jag inte har tänkt längre än vad näsan har varit lång. Men det gör jag ju nu, nu pratar vi om allt. Det är klart att det finns saker som är svåra att prata om, som vardagsekonomi. Då kan man bli irriterad på varandra. Men vi känner varandra så väl nu, vi har umgåtts i så många år.

Vad händer i er relation nu?

– Som sagt, vi tar en dag i taget. På många sätt är vår relation bättre nu än den någonsin har varit. Visst, vi var nykära och så när vi träffades, men problemet med alkoholen fanns hela tiden där. Det är när man drar upp huvudet ur sanden som allting börjar. I dag har vi en väldigt djup kärleks- och vänskapsrelation.

Jan Johansen om...

... att sjunga ”Se på mig”
– På releasefesten av boken kunde jag knappt sjunga den. Ha ha, jag har sjungit den på varenda konsert sedan 1995 men nu har den fått en annan innebörd. Den handlar om mig och Pia.
ett nytt album...
– Det kommer att komma ny musik. Snart.
att vara nykter i nöjesbranschen i dag
– Det är rätt mycket nyfikenhet. Vissa tycker att det är jobbigt för man blir som en spegel för dem. Jag pratar gärna om hur jag förändrat mitt liv, men jag är inte ute och predikar om det. Jag kan vara ute på krogen och gå på fester, jag tycker inte på något vis att det är orättvist att jag inte får dricka. Snarare tvärtom – jag känner att det är skönt att jag slipper.