Jag såg bara seriemördare
NEW YORK. Landar på LaGuardia efter två veckor ute i spenaten, hoppar in i en taxi och får efter 20 minuter åter se Manhattan torna upp sig på andra sidan East River.
Det är fortfarande samma häftiga kick.
Nja, riktigt lika omtumlande som allra första gången är det kanske inte.
Då, en svidande kall februaridag 1989, var jag först så rädd att jag knappt vågade andas. Jag levde i den fasta övertygelsen att New York var en livsfarlig krigszon och trodde att taxichauffören som tog oss från JFK skulle köra mig och Thuland till nån ödetomt i South Bronx, ta våra dollar – prydligt paketerade i präktiga pengabälten, förstås – och sälja oss som slavar till The Warriors.
Men när vi kom upp på det krön i Queens varifrån man först ser Manhattan ersattes den spända oron av nånting annat.
Vi trycktes bakåt i taxibaksätet och bara stirrade. Det var som om någon drämt basebollträn i våra bleka pannor. Ja, Thuland, uppväxt i Vasastan, försökte förstås snabbt återvinna sin världsvana hållning visavi omvärlden, men jag, som knappt hade varit utanför barndomens radhus, bara fortsatte gapa, fullständigt förlamad av den sanslösa synen.
Så starkt reagerar jag inte nu, men det är fortfarande en kick när taxin tar sig uppför det där krönet innan upploppet ner mot Midtown Tunnel.
Vyn – Manhattan skyline i skymningen – kan liksom inte bli gammal.
Den är så surrealistisk. Så fantastisk. Och, alltjämt, så intagande att det sjunger i själen.
Jag har samma känsla när vi kommer upp ur tunneln och in på själva Manhattan igen.
För 19 år sedan återkom rädslan i samma ögonblick. Jag trodde att det bara var potentiella seriemördare jag såg i snömodden genom taxirutan. Skulle jag promenera på samma trottoarer? Åh, vad fruktansvärt. Samtidigt var det som att åka rakt in i tusentals film- och tv-scener, så byxångesten blandades med vild eufori medan vi stävade söderut på Lexington Avenue.
Och just den känslan finns fortfarande kvar. Den här tidiga kvällen är det så varmt och kvavt i taxin, vars a/c fungerar ungefär lika bra som mina nerver gjorde 1989, att jag tvingas ha rutorna nervevade och jag får åter för mig att hela tillvaron bara är ett enda panorama-avsnitt av svettdrypande 70-talsdeckaren ”Kojak”.
Det blir kort sagt aldrig vardag på Manhattan.