Eagles nya texter är ju för f-n gräsliga
NASHVILLE. Jag har älskat Eagles.
Men nu vill jag döda varenda förslappad medlem.
Den så kallade comebackskivan är en fruktansvärd förolämpning.
Döda ... där kanske jag tar i en smula. Kom Don Henley och Glenn Frey gående här i solen på Broadway i det sjudande Nashville skulle jag troligen göra ... ja, ingenting.
Jag har egentligen bara fred i hjärtat.
Men jag är oerhört provocerad av den miserabla ”Long road out of Eden” – Eagles första album på 28 år.
Ja, era mähän, de har skrivit fina melodier och spelar duktigt och sjunger näpen stämsång.
Men är det ingen som lyssnat på texterna?
De är ju för fan gräsliga.
När de här gossarna var unga och ambitiösa och ville sätta ord på de emotionella motsättningarna i sina egendomliga liv skrev de några av rockhistoriens mest fascinerande relationsdraman, tidvis lika obehagligt pricksäkra i sina beskrivningar av självbedrägeriet, inkonsekvensen och den destruktiva maktkampen i ett skakigt vuxenförhållande som aktuella tv-serien ”Tell me you love me”.
”Lyin’ eyes”, ”Wasted time” och ”Desperado” var otroligt mycket mer än snygga låtar som fångade den tillbakalutade atmosfären på en bred freeway i Los Angeles. De sköt stora hål i södra Kaliforniens soldränkta fasader och lät oss se skuggorna, lät oss lukta på rädslan, lät oss känna ångesten när hon står med sitt klirrande glas bourbon vid panormafönstret i jättevillan i Bel Air om natten och tänker på att hon bara sover med en man med hands as cold as ice.
Texterna på nya skivan, däremot, är lika platta som vilket schlagerpekoral som helst. De rymmer inga undermeningar, de säger inget vi inte visste och kunde formulera redan som 13-åringar, de består bara av floskler modell ”it’s so hard to say goodbye ...”.
De politiska kommentarerna ska vi bara inte tala om. Genomsnittliga svenska proggpamfletter liknar Shakespeare-sonetter när de ställs intill ”Business as usual”.
Att de inte ansträngt sig mer, att de varit så slappa och ointresserade, är att begå direkt våld på Eagles eftermäle.
Nej, att de blivit gamla är givetvis ingen ursäkt. Det borde tvärtom innebära att de har mer erfarenheter och fler insikter att delge omvärlden.
De har bara varit slöa – och det är oförlåtligt.
Men lyssna ni vidare på melodierna. De är ju så fina.
För övrigt anser jag nog att alla städer borde ha en gata som Broadway i Nashville.
Orsaker till extas
American Gangster (film – måste nämnas igen)
Mando Diao – Never seen the light of day (cd)
Tell me you love me (fortsatt magnifik tv-serie)