Sveriges Radio-profilen tvingas sluta arbeta

Andreas Hansson

Berättar i SVT: Får sin ledsagare indragen av kommunen – kan inte fortsätta jobba

Hon är firad Sveriges Radio-journalist.

Och blind.

Nu berättar P1:s Katarina Hahr för SVT att Stockholms kommun dragit in hennes ledsagare vilket tvingar henne att sluta jobba.

helskärm

I dag är hon en av de mest populära profilerna i Sveriges Radios P1.

Men Katarina Hahr, 54, har fått kämpa mot alla odds. Under tiden på journalisthögskolan drabbades hon plötsligt av regnbågshinneinflammation.

31 år gammal blev hon blind. Första reaktionen var att hon inte ville leva längre.

– Att ta livet av mig. Reaktionen var att livet var slut, att bli blind fanns inte på kartan och så blev jag det. Det har varit jättetufft. Jag fick börja jobba gratis för att ta mig in underifrån.

”Som att sitta i fängelse”

Men hon lyckades. Tack vare ledsagarhjälp från kommunen har hon kunnat arbeta och leva så normalt som möjligt. Hennes ”Katarina Hahr möter” har blivit en favorit för många lyssnare.

Men efter 20 år kom så beskedet att kommunen drar in hennes ledsagare, berättar hon för SVT.

– Det var i slutet av juli och återigen förra veckan. Man får ett rekommenderat brev om ”tyvärr, du får ingen hjälp”.

Det gör att hon inte kan lämna hemmet, än mindre utföra sitt arbete.

Hur kände du då?

– Att ”det är slut”. Ett liv utan att vara med i samhället vad är det för liv, det är som att sitta i fängelse.

Nu har hon överklagat saken till domstol.

Katarina Hahr undrar hur beslutet går ihop med politikernas prat om vikten av att alla ska arbeta.

– Vi pratar hela tiden om hur viktigt det är att alla ska arbeta. Men människor med funktionsnedsättning pratar man inte om, vi finns inte längre. Men jag finns. Hur ska jag göra nu?

Hon undrar varför hon ska betala skatt om hon inte får ta del av skyddsnätet som ska ge alla likvärdiga möjligheter att ha en vardag.

– Då får de väl ge mig en skattelättnad så att jag kan anställa någon själv, eller hur ska jag göra? Det står i lagen att vi ska ha rätt att delta i samhället på lika villkor. Vi har skrivit under FN:s mänskliga rättigheter om att människor med funktionsnedsättning ska ha rätt att delta och ha medborgerliga rättigheter. Då säger jag: skitsnack. Om inte jag kan få ledsagning då är jag inte lika mycket värd. Är mitt jobb värt någonting? Är jag lika mycket värd som andra? Ska jag få delta i demokratin eller inte? Förut räknades att vara blind som ett funktionshinder som begränsar ditt liv, nu tycker man att det inte är det längre.

De menar att du ska klara dig själv?

– Säg att jag ska gå ut på lunchen, det är klart att jag inte kan göra det själv. Eller jag ska handla kläder till min son. Leva, allt det där som alla gör jämt.

Hon menar att ändringen kom för två år sedan.

– Jag har haft jättebra biståndshandläggare i alla år och så bytte de och då blev det tvärstopp.

Du vet inte vad som förändrats?

– Mina problem har snarare blivit värre och mitt behov av hjälp har blivit större.

”Detta är en helhetsbedömning”

Katarina Hahr har gett SVT fullmakt men Hans Wallöf, verksamhetsplanerare på Kungsholmens stadsdelsförvaltning i Stockholm, vill inte kommentera fallet.

När Nöjesbladet når honom är det samma svar.

Om en person, rent generellt, behöver ledsagare för att arbeta, ska den få det?

– Det är en jättesvår fråga du ställer till mig nu för det blir så kategoriskt. Det är klart att även personer med funktionsnedsättning ska kunna arbeta och få en inkomst... det blir knepigt. Det är klart att personer ska kunna arbeta i möjligste mån men det här är en helhelsbedömning.

Och där har ni då gjort den här bedömningen kan man konstatera.

– Det är klart att utgångspunkten är att personen ska kunna vara ute i arbete även med funktionshinder.

Detta rör sig inte om några neddragningar eller ändring i bestämmelser?

– Nejnej, absolut inget sådant. Nej, det gör det inte.

Kan man tänka att om ni drar in en persons ledsagare så menar ni att personen kan utföra sitt arbete ändå?

– Jag vill inte kommentera mer än såhär.

”Det pågår något nu”

Katarina Hahr känner inte att hon fått någon förklaring till varför ledsagaren försvunnit efter 20 år.

– Tidigare har jag tillhört lagrummet LLS, där står att du ska ha rätt till en god levnadsstanadard. Nu menar de att jag inte tillhör vad de kallar ”personkretsarna”. Vad de plötsligt vill göra är att lägga över till socialtjänstlagen. Där ska man ha en ”skälig” levnadsstandard och då har du inte rätt till mer än mat och husrum. Inte jobb, att röra på dig, då hamnar du i samma läge som 94-åringar. De försöker lägga över allt ansvar på min man som är förvärvsarbetare och skulle gå under.

De ändrar alltså lagrum?

– Ja, men de snackar inte om det. Jag tror visst att det är ett sätt att spara pengar. Det är massor med blinda som nu förlorar sin ledsagning enligt LSS, det pågår någonting nu. Kommunens bemötande har varit hemskt.

Hur då?

– Man behandlas som ett skåp. Det är som att prata med en vägg. ”Vi har nya riktlinjer”, säger de

Så de säger alltså att det är nya riktlinjer, som Hans Wallöf säger att det inte är.

– Ja.

”SKL har aldrig gillat lagstiftningen”

Leif Jeppsson, förbundsjurist på Synskadades riksförbund, håller med om den bilden.

– Det är ett problem som pågått i många år. Från början fick vi hjälp ganska lätt, sedan har praxis stramats åt hela tiden. Det är nästan så att om man kan röra ett finger anses man inte ha rätt till hjälp. Då spelar det ingen roll att man fått hjälp i 20 år innan.

Problemet ligger i LSS första paragraf där den tredje personkretsen omfattar personer som har ”betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service”. Frågan är vad som är ”betydande svårigheter”.

Trots att LSS inte omformulerats kommer ständigt nya prejudicerande rättsfall där rätten tolkat lagen strängare.

– Sveriges kommuner och landsting (SKL) har aldrig gillat den här lagstiftningen. De jobbar mycket juridiskt för att hjälpa kommunerna att komma undan detta. Man använder argument som att personen kan sköta sin hygien till exempel. I propositionen handlar det också om svårigheter att förflytta sig och det har man ju som synskadad, speciellt på platser där man inte varit tidigare, säger Leif Jeppsson.

När en person inte innefattas av LSS tillämpar kommunerna i stället Socialtjänstlagen som gör att de kan ta betalt för servicen.

Katarina Hahr ser bara en väg framåt: att vinna sitt överklagande och få livet tillbaka. För hon är inte rik nog att bekosta ledsagare själv.

– Jag sover inte. Jag ligger och tänker på hur jag ska orka jobba ännu mer, med något annat på helgerna.

Hur mår du i dag?

– Dåligt. Helgen var tuff. Men ingen bryr sig om jag går under, jag måste kämpa och visa hur det har blivit. Detta är nytt i Sverige i dag.

Fotnot: Nöjesbladet har sökt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) och hennes statsråd samt ordförande Raimo Pärssinen (s) i Arbetsmarknadsutskottet för mer generella kommentarer, men utan resultat.