Sanna behöver inte ens bra låtar längre

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nöjesbladets ständige schlagerkrönikör om veckans delfinal

helskärm

GÖTEBORG. Det slutade som väntat.

The Lugg och en skål lysrör gick direkt till final.

Traditionens makt är stor.

Det blev en rekyl.

Det konservativa rymdimperiet slog tillbaka efter rebellernas överraskande framgångar i Luleå.

Gammelschlager och ”Diggiloo”- Elvis brakade rakt in i Globen.

Man kan säga ganska mycket om Sanna Nielsen, men i det här sammanhanget är hon ett svårslaget fenomen. Eller varför inte svårschlaget? Förlåt, men vi befinner oss ändå i ordvitsarnas Mekka.

Sanna sitter alltid säkert.

Hon behöver inte ens ha en bra låt längre.

Hon skulle kunna jojka på baksidan av ett mjölkpaket och ändå få folkets stöd. Till och med en refräng om kalcium och B-vitaminer hade blivit en vinnare i hennes namn.

Nej, jag är inte bitter eller missunnsam. Sanna är urstark på scen. Alla som tror att det är busenkelt att lyckas i Melodifestivalen kan studera gröngölingen Annielas framträdande en gång till.

Titta hur nervositeten lägger krokben för stämbanden. Jämför sen med när Sanna Nielsen kliver ut ur sin obegripliga lysrörskål och slänger in femmans växel.

Men om man ställer Sannas låt bredvid Dannys ”In the club” blir ”I’m in love” blekare än ett vitt lakan.

Sannas låtskrivare har definitivt gjort bättre stänkare förr.

Och det tål att upprepas – vissa saker är lika omöjliga att förändra som gravitation och Kalle Anka på julafton.

I slutändan kommer låtskrivarna Thomas G:son och Bobby Ljunggren alltid att stå på den obligatoriska efterfesten och le i mjugg.

Brolles och Sannas avancemang skedde tyvärr på bekostnad av Christian Walz.

Walz hade bästa låten. Att påstå nåt annat är bara löjligt. Men alla som saknar folklig värme i rutan är körda. En utmärkt melodi och skepparkrans räcker inte långt.

Och när det gäller The Monikers psykedeliska krimskrams ... ”Idol”-tjommen lyckades med det omöjliga: att vara ännu käckare och ännu mer ”oh-la-la” än Rongedal.

Vad jag tycker om det? Ingen kommentar. Det blir ett kärt återseende i Sundsvall.

På omvägar har jag också fått höra att Babsan är lite sned på mig.

”Varför ska en hårdrockskribent bevaka schlager”, undrar hon.

Hm. Jag är ungefär lika mycket metal som Alfons Åberg.

Jag bråkar inte med gamla tanter, men i Babsans fall rekommenderar jag ett glas vatten och en brustablett av självinsikt.

Tror du verkligen att lite lustiga kläder och ett par ”arriba” räcker för att lyckas i Melodifestivalen 2011?

Vakna upp och lukta på kaffet, bitch.